Det sönderbrutna bigarråträdet,
sprucket i stammen som det var,
skönväxt åt vara och ge,
stå minne

Medan rännilar sipprar ned framför honom
tar han bort mask ur skogshallon

Dagdrömmer att Han når Tiden,
självaste All Verklighets Nav

Han, i läläger under skydden
Han, vilken lugnas av regnen

HOPPET
LUSTEN
VILJAN
SOLEN återkom
med blickarna trasade

Han omtolkas,
kränks och befläckas

Han görs osedd,
utspelad och avlövad

Riven av din närhet
Riven av min närhet
In i ledet att rättas till fel
och armt äta svek och olust

Han ger blickar utan ord

Slocknas.





Detta inomburna, förtärande,
hatets verkliga förtvivlan,
frostslår detta otröstliga liv
till samtliga världars avvaktan

Ni finner endast friska fläckar
vilka tänker framvisas lika olikt,
göda än mer av själva hindrandet
vilket vägrat denna Önds storhet

Upphör ordra mina verklighetssvar
efter er viljetro över känslornas nyck

Tar mig nu från detta outhärdliga,
bort ur existensen av kalkens dryck

MIG NÅR INTE ER SÖKTA FÖRRINGNING!

HÄR BLIR FRAMTVINGAT ALDRIG MIN VILJA!

VET VILKA SOM HAR STULIT VÅRA ÖGON!
SLITER HÄR DÖDSBRÖDET FRÅN OSS ALLA!
KALLAR FRAM DENNA NYADE STRIDSSTIG!
GER OSS DEN RÄTTA KÄRLEKEN TILLBAKA!