VISHET!
Så pinsam du har blivit
Din doft i dårstugans närhet
sjunger sorger utan välmening

Det vishet har kan icke brukas,
ty det vishet saknar frågas det efter

Från resterna dig ren tänk
och ta hjärtat fritt från ord,
ty tankarna uppå din stig
där ingen vilja vandra
kräla i marken
där intet kan gro
och täljer ruiner av åren
åt en futtighetens lön,
på knä skugglikt
i självutplånande stön

Rena tårar faller endast i ord
ställda under fåfängans skydd
där de älskat med taggtråd och hån
till stor lycka för ordens tragiska utlån

Ord till gadden, fram till lustens lycka,
till önskebrunnarnas fullbordanden,
ställda till deltagande, närvarande svar
Invid Ödets Altare fastnaglade kvar

Mest lik din trodda bild av dig hyllas
eller kryper ner till motreaktionen
och blir de egna slutsatsernas bödel,
bakdantare, och slutligen egna viljans luder
däri köttets skändade tankar sorterar,
harvas, med sina löjeväckande, oaptitliga kval,
hyllandes spillningar, osedandes rättvisor,
medan monarki och demokrati ligga fåneri
på ett intrigerande och falskat slaktbord
under imiterande, oönskade glansrester,
uppvisande upphöjdhetens uttänkta mord

Källvatten i träsk blir träskvatten.