Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen,
kommer det Första såret drivet ur mullen
och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten:
Är vindsläckta ljusen,
käraste sorgvännen du mött.
de kvarlämnade spåren i sankmarken
Det Andra såret, är om nödvärnen stöpt,
övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn
och har snart förbrukat all min sårbarhet,
når in till Tiden och vaknar ständigt krökt:
Sorgen har spelat för länge på eget bräde
med Livet upplagt vara ett flyktigt intet
(Gömda skeenden rotslagna i förskott
räcker in hit själva Ödet ställt fullskrivet)
Sista flagorna av ömket skrapas ner
Köldens grepp har snart vridits rätt
Där, över tigande dunklet
och skälvande ljusfladdret
stiger en skimran: Klarhet,
Hemmet till det sista såret