Vaknar i stunden då dimman klättrar bergen

Skriver tre ord: Inte ett ord —
på multnande spröda löven kastvinden rört

Skyndar fram, upp, nära intill mandelbloms ny,
påfyller lugnet och lämnar av några glädjetårar
vilka snart rinner mig bort så fort mot världen
att missade stunder av skönhet tar sorg i dagar

Örnarna och korparna följer genom dalgången
hem till hur Vind smekt molnen en aning — Hem

Här — ovan kamomilltäckta stigarnas vindlingar
hämtas Fridstigen långt bort från sårens smädare

Håll mig ständigt väntad, närvarande och saknad,
ägandes minnen värdiga att lämnas ostörda;
fortsätta häruppe blomma sött även efter min död


Skiftar —

Flyttar synen mellan Ljuset och mörkrets återsken

Natten har slitit sig, sänder kärleksord till Universum igen,
kyssande stjärnornas ögon mjukt, ömt, förutan tvekan kvar