Gömd i sista vintervistet kom Döden
likt en späd och ursäktande gråterska
och satt sig i förnimman, i viskanden:

Sökte här själva Livet till frände,
i det sårbara, i ditt ensamt döende

Vi är en lämnad, skugglös storm,
trycker våra tärda ord mot mörkret,
pressar nattens timmar; lär oss frysa

(Blev dragen hit genom markerna i mörkret
Släpades över tidsavståndet, stenar och isar)

Och kölden har blott min fagerhet i ordet,
men tomheten;
har sin tomhet fastnad Väven