bleknade hade vener
bladen från min mun
övervunnit åtråns sotiga klumpar
tovorna slemmet
hårskorvet
dofta vargens fotsida fränt
kring hans smakade kön slå löddret spik
hennes såriga glipors motstridighet evaluerade
en underarm täcktes helt av hans sega slem
sentråd skraprent fäst mot en torkad
armenisk tross
som ett vänskapsband
cyankapseln höll han, bruten
hon skrek: skimra skimra klara vätska
han var: ej är nu
rid ner mig, rid mig till torv, rid klart skogsko
kadavermjuka skinnet drar; i mig dras en vildsträngad ande
min limblå är leende katt, karmosin;
drar bladen från min mun
fram och åter över vårtan styvt var bröst
sprack hon
som den kast lös
kasttäcket det yllet
svartblekt det yllet fettovat stank tungan
salva mig vred sig hon svettkroppad:
spotta frenetiskt blekta övervinningar
framför dig
spotta mig
hon skrek: se min svullna glaskropp, här;
drick din blå viol, sug åt själv
gör dig lycka, varg
tomma klotögda genomsiktiga sett
ställde sig varg på yllet och bredaben och
salvade han henne, trängde blänkte henne
nersmorda slida
han tuggat sig närmast bränt mot honans bardiska flik
och hon vänt sig
såg upp mot Osiris rymd
skrek: hämta mig, kaststjärna
hämta mig
och mosskapslarna ärgade dolt
och han
och varg ande vann