Inte kan väl den kärleken
som uppstått ur ljuset
så bländande och sann
förvandlas till aska
och blåsas iväg
av den lättaste vindpust.

Inte kan väl något så vackert
som dina leende ögonkast
så lovande och granna
förvandlas till asfalt
och vända sig om
utan att någonsin bry sig mer.


Jag tror att:
Där de vackraste blommorna
alltid blommar
så kommer vår kärlek att växa
och frodas och skyddas.

På en dold äng
under de blåaste skyarna
kommer romansen alltid att blända
och ge hopp
till alla som tror på lycka.


Och jag tror även att:
Den som en gång skapat kärleken
ville att den skulle förverkligas.

Därför kommer han
att visa dig fram
efter okända stigarna
som leder till lunden.

Och att då du funnit
de fagra blomstren
vill du aldrig lämna
dungen mera.


En sak vet jag dock säkert
att jag alltid
kommer att vänta där.

Väck mig inte förrän
du är framme.