När jag sluter ögonen ser jag mig själv på en fest någonstans. Jag vet inte vad jag gör där. Jag är väldigt liten, alla andra är väldigt stora. Mina föräldrar är också där någonstans, men var vet jag inte riktigt. När jag vänder mig om får jag syn på zigenarpojken. Han har trasiga tänder och en lugg som går ner framför ögonen på honom. Han viskar något i örat på mig på ett språk jag inte förstår, sen tar han tag i handen på mig och drar med mig ut i natten.
Stolt leder han mig runt och visar upp alla cirkusvagnarna. Han plockar upp ett munspel och börjar spela en melodi. Den är vacker och jag säger att jag alltid ska komma ihåg den, som ett minne. Han tar fram en stor världskarta också, pekar på platserna han har besökt och berättar märkliga historier. Plötsligt kommer hans pappa in. Han är stor som ett hus eller två och arg som ett bi. Han viftar med armarna och skriker att vi ska ut därifrån.





Jag vet inte vad cirkusvagnarna gjorde där egentligen. Inte zigenarpojken heller för den delen. Efter detta blev vi jagade av spöken. Men det kanske jag har drömt.



Jag drömde ofta på den här tiden. Ibland kunde jag vakna mitt i natten och skrika jättelänge. Jag vet inte varför jag skrek. Det finns egentligen ingen anledning att skrika om det inte är för att man vill nå någon långt borta. Ändå gör vi det ibland. Helt utan anledning. Det finns inte heller någon anledning till att gråta. Jag gråter också ibland...



Att gråta kräver ganska mycket energi, det är därför svårt att göra så mycket annat när man gråter. Med andra ord är det ett väldigt slöseri med tid. Det är bättre att skratta. Då lever man längre. En del människor skrattar nästan alltid. Dom tycker allt är roligt. Särskilt såna som är publik på TV, dom skrattar åt alla skämt. Ibland önskar jag att jag var en sån. En sån som skrattar åt allt. En sån som tar livet med en klackspark. Det är svårt att göra klacksparkar. I alla fall snygga sådana. Jag spelade fotboll ett tag. Jag gjorde aldrig några mål men det gjorde inget för det viktiga var inte att göra mål. Det viktiga var att ha roligt. Jag hade inte så roligt heller. Jag vet inte om det berodde på att jag inte gjorde några mål.



Jag slutade spela fotboll sen och började spela piano. Jag hade en pianolärare som kunde prata väldigt fort. En gång tänkte jag att det var synd att det inte fanns någon maskin som räknade ut hur fort folk pratar. Jag är övertygad om att hon pratade i minst 180 km/h. Jag har svårt för att höra vad folk säger när dom pratar fort. Jag börjar ofta tänka på annat. Dom flesta pratar också om väldigt ointressanta saker. Dom säger bara ord och meningar som dom har sagt tusen gånger förut. Man skulle kunna spela in allt man säger i en vecka. Sen skulle man kunna bära med sig bandspelaren jämt och bara trycka på \"play\" på valfritt ställe när någon frågar en något. Jag är övertygad om att livet skulle bli mycket roligare då. Kanske skulle vi skratta mer då. Och kanske skulle vi leva längre. Om man nu vill leva längre.



Jag tycker ofta att livet är ganska tråkigt. Jag tycker ofta att det bara smakar damm och plast istället för gullviva och kaprifol. Jag vet visserligen inte hur gullviva och kaprifol smakar, men det låter gott. På midsommarafton brukar jag plocka blommor. För att visa att jag är en man har jag alltid en öl i vänsterhanden. Den senaste meningen bör läsas som en ironi. Barn förstår inte ironier. Det är för att dom tar allt på så stort allvar. Trots det skrattar dom mycket oftare än man gör när man blir äldre. Skratt och allvar behöver inte nödvändigtvis stå i motsats till varandra. När man blir äldre lär man sig att det är farligt att ta allt på så stort allvar. Man kan bli sån. Allvarlig alltså.



Det finns inte så många allvarliga människor längre. Det kanske aldrig har funnits. Det kanske bara är jag som inbillar mig att folk var allvarligare förr. Det ser ut så, på fotografierna. Folk stirrar hårt in i kamerorna. Det är inte så många som stirrar idag. Det är fult att stirra på folk. En gång stirrade jag på en kille som var störd i huvudet. Han satt och höll på och gjorde något med fingrarna. Mamma sa att jag inte skulle stirra på honom. Men jag tyckte det var intressant det där han gjorde med fingrarna. Vi gick av vid nästa hållplats och åt en korv på sibylla. Det var senap på korven fast hon visste att jag inte tyckte om senap. Jag var arg på henne en stund. Det regnade ganska mycket den dagen och vi hade ett paraply som vi gick under.



Jag vet inte vem det var som uppfann paraplyet men det måste ha varit en väldigt fiffig person. En annan fiffig person var han som uppfann kaviartuben. Om man vänder på korken på tuben kan man sticka hål. Det är sånt som jag imponeras av. En annan sak jag imponeras av är människor som kan väldigt mycket om någon väldigt oviktig sak. Jag imponeras inte så mycket av kunskapen som av att dom har ägnat så mycket tid åt något som de flesta betraktar som meningslöst. Jag gillar meningslösheter. jag gillar att sitta i timmar och lägga pussel som jag sedan förstör. Jag gillar att sitta och improvisera fram melodier på pianot. Melodier som jag sedan glömmer bort.





Jag har glömt hur melodin gick till den där låten som zigenarpojken spelade på munspelet. Jag lovade honom att komma ihåg men nu har jag glömt. Jag glömmer så lätt allting. Alla ord, alla tankar, all musik. Jag försöker hålla kvar dom men dom bara försvinner iväg.

I slutet finns bara bilderna kvar.