Mitt namn är Laurentius Beckius, präst och snart död
Från kyrkans torn ser jag bort mot fiendelägret,
de sepiafärgade tälten och de svarta vimplarna
De har kommit för att ta staden, de ska ha sin rätt

Budet om att icke döda kom då människorna var få,
det var ett bud för att inte människan skulle dö
Något annan upphov har det budet icke
Nu när stammen människa är ett otal på planeten
upphäver jag förbudet om att döda din broder
Så gån ut i världen och för min skulle döda din broder,
döda din syster, döda barnen, döda det du kan
döda allt för att rädda människan, din familj

Betrakta fienden från kyrkans torn; de är många,
de är många fler än vi någonsin kan bli
Vi har vapnen, vi har staden, vi har tankarna,
men vi kan aldrig stoppa den väldiga floden
av människor som kommer och vill ha det vi har

Imorse började jag skriva Det Femte Evangeliet,
det som utgår från vår tid och ger staden dess tro
För att hålla de onda andarna på avstånd
bär jag en påse med dyvelsträck om halsen