elvira din sommar var allt för kort och nätterna som följde
brände sömnen ur din ryggrad
du smakade juniljus
men tappade vinter var du gick
och regnet som aldrig kom
fyllde dig bortom allt som ekat så tomt
februari ville ingenting mer än att finnas där intill
som kalla fingrar mot din hud
elvira vintern vände dig ut och in
och barmarken som täcktes
skrapade sorger i dina trumhinnor
under de broar du alltid tvivlade på
blev där du slumrade in
elvira de hade kunnat hålla dig vaken virvlande vid liv
det regn som aldrig kom
blev det som fyllde dig till sist
elvira du var aldrig vintern
frosten eller kylan
du var juniljus i februari
kondensen mot mina läppar