Nätterna var fyllda
av konspirationer och judaskyssar
och nu ber jag dionysos om förlåtelse
för de drömmar och löften som jag förrått
här under stjärnornas likgiltiga ögon
har väl aldrig kommit
överens med livet eller
tankarna på den stundande döden
har väl aldrig mött den gud
eller den förlorade religion
som mitt hjärta alltid behövt
och alltid längtat till
ibland om nätterna kan jag vakna
i panik och känna att jag dör
men jag skriver detta så jag
finns väl fortfarande kvar
här i skuggan av det som
vi definierar som liv
har alltid underordnat mig
andra människor men
aldrig mig själv
har alltid sett lyckan
vid horisonten och
i någon annans ögon
har försökt lära mig att leva
genom att studera psykologi
och gömma mig från det
mörker som jag alltid haft inom mig
och nu lyser en svag existens
av döende illussioner från
dina svartnande ögonglober
och jag saknar doften av ett äkta liv
minns du när vi spenderade
timmar av en evighet under
snöflingornas virvlande lek
då under det tidevarv då
smärta och utanförskap var
en dunkel hemlighet
vandrade i dag genom min barndomsby
hur annorlunda allt kändes
vad hände med vår koja
och vart tog vår hemliga tunnel vägen
den vi flydde genom när min första kärleks galna morfar
jagade oss med hammare
och vi sökte skydd i den gamla socialdemokratens
välansade trädgård
mina vuxna steg genom
barndomens oändliga stigar
tio minuter tog det att vandra genom
vår förlorade evighet
tårar längs kinderna och
grönskande gräs under oskuldsfulla sommarben
borta vid fotbollsplanerna där vi sparkade
bollar genom stjärnbeklädda sommarnätters ljumma andedräkt
men vet du
borta i den hemliga skogsdungen
står vårt himmelshöga klätterträd kvar
där vi ristade in vår dåvarande odödlighet
och
vi måste lära oss att stanna upp
och inandas nuets underbarhet
utan att mentalt vara i nästa ögonblick
hörde idag på ett seminarium att
barn stannar upp i nuet och tar mentala
och känslomässiga bilder så att tidens känns
evig och kontrollerbar
vi har oändligt mycket
att lära oss om livet
och varför inte
lära oss av dem