Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ironi




Det var först när du försvunnit,

som jag fann ro

att bli allt du önskade dig,

när du var här.


Det var först när jag var ensam,

som jag fann

att det inte var för dig,

utan för mig - som jag ändrades.


Förlamad av din eviga förväntan,

förpuppades jag i siden

vasst som ett rakblad,

hårt som diamant.


Fångad i en skönhet obeveklig,

tills jag sprängde mig igenom

och klättrade ut under himlen.

Dyblöt och gyttjefärgad.


Min egen igen...




Övriga genrer av Attimi
Läst 563 gånger
Publicerad 2007-05-29 21:12

* Spara bokmärke
* Kommentera text
* Privat textkritik
* Skriv ut
* Spara som PDF


Bookmark and Share


Vind
Utveckling är kanske att se livets paradoxer, lära sig av dem. Fin dikt.
2007-06-14

Mangal VIP
Känns igen. Motvilja mot att styras. Känner skuld. Friheten är vacker i din text. Jag tror inte att det är ironi. Kanske mer äkthet.
2007-05-29

Sanchez VIP
ja det är ironiskt

de två sista verserna är väldigt poetiskt fina, särskilt ögonblicket då du spränger dig igenom
2007-05-29





  < Nästa text
< Föregående