Kvinnan lyfte blicken från vattenytan, med möda. Och med en känsla av panik. Men faktiskt också med en känsla av lättnad. Ty ögonen som stirrat in i hennes var kritiska och granskande. De dömde henne, fördömde henne. De såg rätt in i henne, och de visste allt som dolde sig där inne.

Hon lyfte blicken mot den mörka himlen, som i ett försök att fly. Eller kanske i ett försök att hitta "den stora meningen". Utan egentlig förtröstan brukade hon blicka upp mot molnen och hoppas att hon någonstans skulle skymta den stora godheten, den som skulle svepa in henne i ett bolster av lycka och värme. Den som skulle få henne att glömma, och börja leva. Men himlen var alltjämt svart. Ett vitt blinkande sken fångade hennes uppmärksamhet. Bråkdelen av en sekund undrade hon om det blinkande vita var en stjärna som höll på att slockna, men relativt snart konstaterade hon att det troligtvis var ett flygplan. Det blinkande ljuset rörde sig över himlavalvet, sakta sakta. Konstigt ändå, tänkte kvinnan, att ett flygplan som egentligen åker så fort kan verka röra sig så sakta. Men det är ju just så det är. Saker och ting är inte alltid självklara, ögat kan luras. Enkelt och lätt.

Hon undrade hur mycket klockan hunnit bli. Tidsuppfattningen var störd ikväll. Som om hon fastnat i en bubbla i tiden, där allt stod stilla, trots att livet rusade förbi utanför. Sakta reste hon sig upp. Smärtan i hennes huvud var påtaglig, och ett stilla gnyende passerade hennes läppar när hon förde sin hand till den vänstra kinden. Den kändes onaturligt stor. Och den bultade oupphörligt. Som om hjärtat slitit sig från sin plats och svävat iväg upp till hennes ansikte. Fast det är ju omöjligt, tänkte hon, för mitt hjärta är is. Mitt hjärta bultar inte. Ibland önskade hon att isen skulle smälta, att hennes hjärta återigen skulle pulsera och bringa liv till hennes döda själ, men oftast levde hon med en tvärsäker visshet om att hennes hjärta var bättre i fruset tillstånd. För döda saker lider inte, endast levande kan dödas på nytt.

I periferin såg hon blinkande blåljus och stadens alla lampor. Hon visste att natten snart skulle bli morgon, och hon visste att det började bli dags att bege sig hem. Lugnet hade nog lagt sig i lägenheten nu, odjuret hade somnat. Tyst och osynligt, som en vålnad i natten, rörde hon sig genom mörkret. Hon rörde sig vant, ty mörkret var hennes vän. Det dolde henne från det onda. Vad hon aldrig tänkt på var att mörkret också svalde henne, och sakta lät henne frätas sönder i osynlighetens magsyra.