Gatlyktan tänds det börjar mörkna
ute i regnet som öser ner
står du
inte har du något paraply
du bara står och ser på när den gula taxin
åker nedför gatan

du ser mig inte
men jag står i fönstret och tittar på dig
i smyg
när du springer över gatan
i ösregnet

Du springer in i trapphuset, jag hör hur porten
slår igen där nere och hör hur någon springer uppför
trapporna

Klackarna slår mot stengolvet tystnar och förbyts
mot en dörrklockas plingande
jag går fram till dörren och lägger örat intill
medveten om att du troligtvis gör detsamma
jag vrider om låset,
det tar en evighet

Sedan står du där mitt framför mig
och frågar om du får komma in
för du fryser så förskräckligt