Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Grävaren

Så länge han grävt där i åkern
Har alldeles glömt varför och hur
Dagar blev veckor - sten nu formar
runt åkern en ogenomtränglig mur

Allt högre den växer och skymmer
ljuset. bergen och porlande flod
stenen så grå - nu växande vall
skymmer allt vackert som spirar ur jord

Så liknöjt han gräver och svettas
Bryr sig gör han alls inte mera
Det enda som väntar i myllan
är en sten, ännu en sten - och flera

Han har ju ett hårt värv att fylla
så vad annars finns väl att vänta?
Han fortsätter gräva i tystnad
lera hans lön - stenhögen hans ränta

Mekaniskt han spaden så svingar
stumt ryggen nu böjs ännu en gång
och lomhört öra hör snart inget
utom stålet och stenens dova sång

O, du trötte, blinde grävare
vars sinnen förlorat doft och färg
Som inte längre hör fåglarna
ser solen eller de blånande berg

Inte dofterna, värmen. ljuset
bara svett, sten och klingande stål
Säg: När spaden sattes i jorden
var detta din dröm, ditt utmätta mål?




Fri vers av ÅsaLena
Läst 353 gånger
Publicerad 2008-03-21 11:35

* Spara bokmärke
* Kommentera text
* Privat textkritik
* Skriv ut
* Spara som PDF


Bookmark and Share


Tabes
Du lyckas igen. Anar från början att det kommer nåt klokt framöver men du håller igen frågan alldeles till slutet. Som ett långt sus-ackord. Det gillar jag!
2008-04-07

Hildegun Relefors
Mäktigt, vackert, fängslande!
2008-03-21

Gunilla VIP
Fantasisk!
På pricken beskrivning av ett \"ekorrhjul\"!
Viktigt att någon påminner om att höja blicken!
2008-03-21





  < Nästa text
< Föregående