Du vandrar längs med gångstråk genom städer

och tillåts sällan stanna till och se

det livets tankar varsamt vill förse

vart sinne då man livets stig beträder

För minnen som helt aktsamt iförs kläder

som tillhör svunna tiders eget spe

förmås på stadens närvaros café

att lämnas bortom åren som förkläder

vem är du kära, iklädd dyrbar frack

som friar till vår sagas vinterdräkt

då smäleks första lustmord ska begås

och kärleken så bryskt du åter väckt

då lyfter fabeln fram sitt varma tack

strax hyllar den var ömhet som kan nås

© Birgitta Wäppling, 11 februari 2008