Hon skrek. Gällt och ihärdigt. Hennes osköna läten kastade sig mellan klippväggar tills ingen - ingen alls kunde nonchalera hennes rop. Och jag som sökt stillhet där på bohusgraniten slungas ur eftertanke och inre resa.
- Kan hon inte dämpa sig, den dumma fågeln!
Irriterat ser jag upp. Det enda som rör sig är kvällssolen som sönderfaller och återbildas av vattenytans lätta krusningar. Inget orosmoln så långt ögat kan se.

Jag låter blicken söka sig motströms, mot udden, för att om möjligt upptäcka vad som orsakat olåten. Först kan jag inte urskilja något alls, men snart får jag se en and komma glidande in i synfältet, följd av sex duniga andungar. Strax efteråt, en bit därifrån, kommer en annan and simmande. Också hon följd av duniga andungar - fyra stycken. Det är den andra anden som skriker så hjärtskärande.

All stillhet bortblåst trots frånvaro av vind. Och då all frid redan söndertrasats av en skrikande andmamma, kan jag ingenting annat än att följa det drama som utspelade sig framför mig. Den första andmamman simmar vidare helt lugnt. Hon verkar inte alls störas av skriken. Hennes små ungar simmar efter sin mor, också de oberörda av oväsendet. Den skikande mamman är dock allt annat än lugn. Hon simmar på, allt fortare - och skriker allt gällare. Förunderligt nog lyckas hennes dunbollar till ungar att hålla någorlunda jämn takt med sin mamma.

Då plötsligt får jag se...En unge i den första andskocken tappar fart...
Den första mamman verkar inte märka någonting och inte heller de övriga ungarna. Lugnt simmar de vidare. Den skrikande mamman däremot ser vad som händer och simmar på allt ivrigare och skiker än högre. Ungen, som kommit på efterkälken, ser sig villrådigt om. Avståndet till den första andskocken blir större och större.

Så, snabbt - nästan omärkligt, byter andungen kurs. Beslutsamt simmar hon så fort hennes korta ben förmår mot den skrikande mamman. Och då hon återigen intagit sin plats bland syskonen - tystnar skriken!

Förundrad sitter jag där på klipphällen medan lugnet åter säker sig. Vagt kan jag i ögonvrån ännu urskilja en grupp duniga andungar - innan de försvinner runt nästa udde.