Vid ett kors av järn föll han ner på knä, bad ett sårat
hjärtas trötta bön
en trasig hymn om drömmars bräcklighet, om längtan
hem dit hjältar far, där som sköna älvor bor

med händer solkiga med bröders blod, systrars tårar
och en älskads frånvända ord
han flätade dessa skälvande händer hårt samman
i en knut av sorg

kraften i hans bön rang gäll över skog och nejd, över
hav och tjärn, genom berg och märg


Vinden grep hans röst, bar den fjärran, gav den all
sin kraft att rasa fri
den natten rev stormen vild och svart över kanten
där som världen tar slut, ut i mörkret

genom tiden och ur den