Oktober Han reste hem, arbetet här var slut för den här gången. Jag visste att han skulle återvända till våren men jag visste också att vi inte skulle träffas mer. Jag skulle inte vänta på honom. Han var ju gift, jag ville inte bli den andra kvinnan. Jag grät och spelade kärlekssånger i min ensamhet. Sörjde honom, sörjde det som kanske kunde ha blivit om omständigheterna hade varit en annan. Men vad hade vi haft egentligen? Några korta möten där vi lärde känna varandras kroppar. Jag har aldrig varit så närvarande. Vi pratade inte så mycket. Jag hade inget behov av det, hade fått nog av allt detta prat från mina distansförhållanden. Nu ville jag ha kroppslig närhet. Vi bara rörde vid varanda, njöt av närheten, älskade. Jag har aldrig älskat så. Det fanns inga krav, inga löften, inga förväntningar. Jag ville nog inte prata så mycket för då riskerade jag inte att släppa in honom i mitt hjärta. Men det gjorde jag ändå. Men inte helt. För egentligen känner jag inte honom. Vem är han egentligen? Det kommer jag aldrig att få veta. Men minnet av våra möten kommer jag alltid att bära med mig. Det kändes så vackert ändå var det vi gjorde något fult. Han var ju gift. Men jag vill inte ta på mig någon ångest eller skam för det. Det var han som var gift. Däremot kommer jag aldrig mer att beblanda mig med någon som som är upptagen. Bara jag får veta att det finns någon. Alla är ju inte ärliga. Jag sörjde en stund sen gick jag vidare. Jag har varit med om så många avslut nu så det har blivit lättare att inse fakta. Lättare att lämna det bakom mig. Efter någon månad var jag åter på krogen. Dansade och var verkligen i mitt esse. Hade jättekul på dansgolvet med en man som jag drog med mig hem. Börjar bli lite väl lössläppt. Han visade sig vara en riktig casanova.. Vad kan man vänta sig när tar med någon hem från krogen? Inget seriöst.