Jag såg en gång på ett naturprogram om antiloper och lejon som levde någonstans på en afrikansk savann.
Man såg lejonet smyga sakta fram i det höga gräset alltmedan den intet ont anade antilophjorden gick omkring och betade lungt och stilla...
Plötsligt överaskade lejonet djuren som sprang i panik åt alla håll!

Alla utom en antilop.

Det var en liten antilopunge som låg och sov i den gassande solen.
Lejonet kom lufsande fram till den lilla varelsen som ryckte till yrvaket, och flög upp på sina fyra vingliga ben...

I några sekunder som verkade som en evighet, stod de två och stirrade på varandra. Det var som om lejonet sa:

- Men spring nu då dumma antilopunge! Annars kan jag ju inte jaga dig, för jag är ett farligt lejon som jagar mina byten! Därför skall du springa som en växtätande antilop, för annars kan jag inte vara ett jagande rovdjur.

Antilopungen hade i några sekunder tappat bort hur den skulle göra då den blev rädd. Den visste säkert inte ens om att den skulle bli rädd, och då är det ju inte lätt att bli det.
Slutligen flög någonting- som vi människor skulle kunna kalla instinkt - i den lilla varelsen och den började skutta iväg så gott den kunde.

Nu visste lejonet åter vad det skulle göra! Det sprang givetvis efter och med en rutinfull knyck slet lejonet tag i antilopungens strupe och drog det till marken, där det efter en stunds sprattlande blev liggandes alldeles livlöst stilla...

Åter hade naturen segrat över medvetandet...

Jag vill inte säga att jag tycker något är rätt eller fel och jag tror heller inte det spelar någon roll i längden...
Att vara medveten behöver inte betyda att man ens har en valmöjlighet.
Att vara medveten betyder endast att man vet varför liv och död dansar med varandra...