Han rusade ut på gården. Bara bort, vidare, från huset, från mamma, det gjorde ont, men så var det, hjälplöst drevs han vidare av en smärta han aldrig någonsin känt . Motorljudet fick honom att lyfta blicken från marken. Hans pappa klev ut ur bilen, med klirrande kassar, såg honom inte. Skönt det, han visste ju, nu var det alltså  kört igen, farsan hade varit på systemet, nu skulle det bli supa av... i veckor, det visste han. Egotrippade gubbjävel, du ska aldrig få se mig mer... Han sprang tills halsen sved och värkte, tills han inte fick så mycket som en gnutta luft. Framme vid affären satte han sig på bänken. Försökte tänka ut vad skulle han göra nu. Var skulle han ta vägen, aldrig att han skulle gå hem ikväll. Farsan skulle inte sakna honom, bara vara glad för att få vara ifred och plåga morsan, elak och full som ett svin. Han hatade honom när han drack, verkligen hatade. En gång hade  mamma sagt att hata var ett mycket starkt ord som man inte fick använda om någon, men det gjorde han, om honom,  det fanns inget annat ord för det han kände.