Du är så känslig!

Säger han som just har haft kul på min bekostnad.

Du är så känslig!

Säger hon som har stängt av.

Du är så känslig!

Säger han som inte vill tillstå sin skuld.

Du är så känslig!

Säger hon som inte förmår känna empati.

Du är så känslig!

Säger han som just kränkt mig.

Du är så känslig!

Säger översittaren.

Du är så känslig!

Säger hon som måste sätta sig på mig för att själv känna sig värd nåt.

Det är något fel på hur jag känner.

Det är mitt fel, eftersom det är något fel på hur jag känner.

Jag känner alltså fel.

Det lär jag mig.

Jag känner fel.

Jag frågar om jag har rätt att vara arg nu, för jag vet inte om det är rätt.

Jag frågar flera stycken för säkerhets skull.

- Ja.

- Ja.

- Ja.

- Nej. Du är så känslig.

Okey, en sa nej.

Jag ska inte vara arg nu.

Jag vill göra det rätta.

Jag vill lära mig hur man ska känna.

Jag gör våld på mig, tuktar mig, så att jag blir rätt.

Vänder andra kinden till.

Det är fint att vända andra kinden till.

Fylls av ångest, men jag vet inte varför?