”Ett möte med en Oplockad Gås”.

Truls och jag är på promenad vid ”Forsakar”. En av Skånes vackraste naturreservat, på Österlen. Forsakar består av en mycket vacker bokskogsravin med flytande bäck längst ner och Skånes två högsta vattenfall. (Finns att läsa om i del 1 av denna berättelse.)
Vi står där uppe på bron och skådar ut efter ravinen, bäcken, vattenfallen, kullarna och Hanöbukten. Jag hänger vilsamt över räcket på bron och Truls sitter tätt bredvid mig, med sina bruna kloka ögon, stilla vilande över landskapet. Ska vi gå nu Lurvas säger jag? Matte ska på middag ikväll. Bäst vi rör på oss hemåt. Truls tittar på mig och reser sig upp. Sakta börjar vi vår hemfärd och går nedåt efter ravinens kant. Stigen slingrar sig i skarpa krokar. Långt där nere rinner bäcken. Ibland ser man bara gnistor och glitter av kristall, på vissa platser i bäcken, där solen slår igenom och speglar sig bokskogens mössa.

Plötsligt stannar Truls vid en buske. Ändan står rakt upp, svansen viftar, frambenen i backen och huvudet in i busken. Jag fortsätter gå. Vänder mig om. Truls i samma pose. Kom nu Truls säger jag, ingen hund kommer. Konstigt tänker jag. Vad är det i busken? Truls svans går frenetiskt. Jag går fram mot busken.
Någon meter från busken, hör jag en tyst, stilla gråt. Jag lyssnar med rynkad fundersam panna. Jag går fram till busken, böjer mig ner bredvid Truls och viker undan de nedersta grenarna. Vad får jag se! Inne i busken sitter en vit Gås och gråter. Han håller sitt huvud lätt nedböjt, har slagit vingarna runt näbben, för ögonen och gråter medan tårarna rinner mellan fjädrarna. Hela hans kropp rister av hulkningar och skakningar.
Men lilla vännen säger jag. Varför är du så ledsen? Han tar försiktigt bort en del av vingarna för ögonen och möter min blick, med sin sorgsna fågelblick, för att åter korsa vingarna framför ögonen och låta sin kropp, ristas av gråt.

Jag tar varsamt tag i Gåsen, bär ut den ur busken, sätter mig på backen med gåsen i knäet och stryker den sakta över huvudet. Truls sätter sig bredvid oss, lägger huvudet på sned, spetsar öronen och tittar på Gåsen. Gåsen börjar sakta lugna sig och gråten övergår till stilla tårar. Vad heter du frågar jag? Mårten svarar gåsen. Varför är du ledsen säger jag.
De slaktade alla, hela min familj sa han och min bästa vän Kajsa är borta, sa Mårten.
Vaaa? Sade jag. Ja, hulka Mårten. Jag bodde här nere vid foten av Forsakar, i barnens lilla djurpark, som ligger där. Där levde jag lycklig med min familj. Mina syskon och vänner, minigrisarna, ankorna och getterna. Men min bästa vän, sedan länge är en vacker Ank-Fröken. Hon hade vackra långa ögonfransar och lysande gul näbb. Vi var jämt tillsammans, Kajsa och jag. Blev matade och klappade av barnen. Seglade i dammen bredvid varandra, gick på strövtåg i gräset och plocka godis och satt tätt tillsammans på kullen och berättade viktiga saker för varandra. Vi var jämt vi två. Vi visste att de snart skulle renovera, vår lilla djurpark men en dag, då vi trodde flyttbilen kom, kom slaktbilen. För några dagar sedan blev det ett fasligt liv bland gässen. Slaktbilen kommer gastade någon och jag och Kajsa sprang hals över huvud, allt vad våra fötter, var värda och bar. Men jag tappade bort henne en bit innan skogen. Jag gömde mig under den här busken. Igår natt, gick jag smygandes tillbaka till den lilla djurparken, som lyste av sin tomhet på djur. Alla var borta. Tomt. Tyst. Kajsa var också borta. Jag har letat hela natten men jag hittade henne inte.

Men stackars du sa jag och strök honom sakta över vingarna. Jag är så hungrig och törstig sa Mårten. Jag har inte vågat gå ner till bäcken. Vad ska du ta vägen sa jag? Vet inte sa Mårten uppgivet. Jag tittade på Truls och Truls på mig. Kom med oss sa jag. Truls och mitt samstämda ögonkast var talande. Inte kunde vi lämna honom där. Jag reste mig upp, stoppade Mårten under jackan och började nedfärden. Väl nere gick vägen hem, åter över stock och sten, genom bokskog och öppna landskap. Först jag och Mårten sedan Truls. Halvvägs satte jag ner Mårten, som var tung och vilade på en sten. Tror du att du kan gå själv en bit sa jag? Du är tung. Okey sa han tyst. Vi började gå igen. Först jag, sedan Gåsen, sedan Truls.

Väl hemma vagga gåsen in genom dörren. Jag tog av mig jackan och vi gick in i köket. Plötsligt stod en svart boll framför oss och en svart bredvid. Katterna. Mårten såg skräckslagen ut. Jag släppte ut den fräsande Kattmamman Tess genom dörren. Kattungen Set, vars ungdomlighet, gjorde honom mer öppen och nyfiken, gick sakta fram mot gåsen. Mårten stod stilla och katten strök sig mot honom. Är du hungrig sa jag? Ja sa Mårten tyst. Jag gick till kylskåpet, tog fram sallad och andra grönsaker, hackade och la i en skål, satte fram vatten och gjorde ordning en kartong, som jag la halm från logen i. Du får gå på Toa på kattlådan sa jag. Jag gick in och duschade. När jag kom ut låg Mårten och sov i soffan. Med huvudet slingrandes upp mot en kudde! Han snarka.
Jag bytte snabbt om. Gav Truls mat och bad honom passa Mårten medan jag åkte på middag. Truls nickade stillsamt och la sig på golvet framför soffan under Gåsen.

Jag åker snabbt iväg till mina vänner och middagen en mil bort på Linderödsåsen. Väl framme slår vi oss ner, tolv personer, runt det fint dukade bordet. Allt är vitt. Dukar, servetter, tallrikar, allt utom glasen. Mitt på det ovala bordet, står ett stort vitt ovalt fat, med en stor fet kalkon på. Runt kalkonen ligger äpplen som ganyr. Vi höjer våra glas. Kalkonen ligger där avplockad. Med avhugget huvud, naken, med avplockade fjädrar, vingarna efter sidan och rumpan i vädret. Ur halsen sticker äppelbitar och en stor silvergaffel, är instucken på sidan. Skål säger världen. Vilken fin kalkon säger min bordsgranne! Tyvärr säger värden är det inte kalkon. Det är Anka. När jag åkte ner till kalkonfarmen vid Forsakar häromdagen, för att köpa en kalkon, hade de tagit slut, så jag fick ta den här Ankan istället, som de funnit springande flaxande i vilt tillstånd, en bit bort och just slaktat. Låt er väl smaka.
Jag sätter drycken i halsen. Vrångstrupen. Storknar. Kajsa! Jag stirrar paralyserat på fatet och sväljer, sedan reser mig hastigt.
Jag skyller på hastigt illamående och lämnar snabbt middagen. Det här får jag hålla tyst om tänker jag.

Väl hemma öppnar jag dörren och möts av ett ylande och en kvackande gråt. På soffan sitter Mårten och gråter. Nedanför sitter Truls med huvudet rakt upp och Ylar. Vad är det nu säger jag. Kajsa, säger Mårten och tårarna sprutar. Han är otröstlig. Jädra dumma Gås, tänker jag trött. Ska jag gå över till grannen och be honom skjuta ”Fanskapet”? Men så tar jag mig samman och får en idé. Jag fyller upp badkaret med vatten och släpper ner gåsen där. Han slutar gråta och börjar simma runt. Set katten, sitter på badkarskanten och tittar. Truls sitter nedanför badkaret, med huvudet vilande mot kanten och tittar på. Gåsen simmar runt, runt, runt. Jag går ut i köket. Jag börjar röja upp där. Efter en stund hör jag en stilla gråt, som sakta stegrar sig till ett krischendo. Jag går in i badrummet och i badkaret sitter Mårten och tårarna sprutar ur ögonen på honom. Han ser ut som ”La dolce Vita”. Kajsa, hulkar Mårten. Truls ser olycklig ut. Jädrans, sablar, förgrymmat tänker jag. Så slår det mig. Jag går in i arbetsrummet till barnbarnens leksakslåda, hittar deras badleksaker och en gul plastanka. Jag ger den till Mårten. Han blir tyst. Stirrar förstummat på den gula plastankan, som flyter på vattenytan, tar den varsamt, med vördnad, mellan sina vingar och sluter den i sin famn. Hans ögon strålar av salig och himmelsk lycka.

Så blev det frid i vårt hus. Här lever vi nu alla glada och nöjda. Jag, Hunden, Katterna, En Oplockad Gås och en gul Plastanka.