Storstadskvinnan på andra sidan sjön ljuger för mig
Vinfläckarna i hennes lakan gör henne sårbar
Jag kan se alla vackra leenden utan att förföras
Det är något i hennes röst som får mig att stanna kvar
lockelsen av det förbjudna
Hon bjuder mig in

i sin gröna värld, naturligt nära
Olyckans självbiografier är många
men hon läser dem för mig med det tålamod hon fått av sin mor
Hennes mor hade en rödbrun kappa om hösten
Nu har hon den, en förkortad version
Hon är alltid kortare än sin mor
grönare

Jag hittar stenar i hennes fickor
och jag frågar henne utan svar
Utan minsta antydan till förvåning
och hon ler som om hon alltid gjort det
Som om jag alltid gjort det

Klockan slår tolv en fredag och hon kommer inte tillbaka
I regnets höst står jag med en rödbrun kappa
och fryser in känslorna i min outtalade vrede
för att hon ljög
när vi talade om att stanna