TRedje Akten
Andra scenen

ljussätterksan släcker ner
hela salongen
samtliga trettiotre stjärnor
utom en,
den lyser på din
kropp, lägger du dig ner
på scengolvet,
ligger stilla och
blundar,
vågar inte se hur publiken
ser ut, vill inte visa
hur din fantasi rör sig
under huden
den oändligt åtsmitande
scendräkten, men det syns
ändå
på hurpass hårt du blundar, hur du
har placerat
låren, huru fingrarna ligger
inlindade
i fingrarna, vilka rytmer dina bröst
vibrerar i,
hur stilla du än
ligger kvar
[inglasad i din
magnetiska låda]
och lyckas inte
somna,
för det är som om
du redan drömmer
på riktigt,
fast den här drömmen är
här och nu,
slungar sig inte
ut i skiftande korridorer, bara ett
rum, här
minns du vad du läste
i foajén
vid entrén
en dikt om hur människor
oftare är oroliga
för sina egna reaktioner på andras reaktioner
än för andras reaktioner på ens egna aktioner
så då
nu
kan du lika gärna öppna
blicken, mot
publiken
som märkligt nog
inte syns, bara
svart
ljus, emellertid
du hör
minst tretton andedräkter,
når ända fram
till din
scendräkt,
du ryser, där
varmaste förväntan
med kyligaste stolthet
blandas
med vinddraget, utanför nödutgången
rasslar redan
runt några höstlöv,
ett sitter
spänt framför ditt
kön
upptäcker du
naken nu
i gnistrande svarta rymden
hur trådar
från dina
inflätade
fingrar vill veckla ut
sig, dina
armar längs
starka skenet, skriva
tecken i
rummet
som visar
för spökena att nu
är din
rädsla redan övervunnen, nu
håller du
trådarna i egna fingrar
ja,
det är en
marionett,
den är din unge
jo, är ju
Jondir
som bortsprungen återvänt
till din famn, fast
utklädd
till docka
som publiken inbillar sig
är just en illusion,
dock Jondir
verkligare än någonsin
får skriva dina
tankar och
känslor tvärs över rymden
som fantasi
i magi
gråter några,
skrattar andra åt,
förundras somliga spöken över
dessa klumpiga,
klurigt halvmedvetna
små väldigt yviga, återhållsamt självöverskattande
gestikulationer
som bottnar
i dina
inre bilder,
mimande sig fram genom mörkret,
magnetiskt
till sig dragandes
solmolekyler,
korn
av sanna fenomen,
stöpandes
kropp
ur eteriska former
som
inte påminner om prat
snarare språk
nedanför strupen,
snett ovanför hjärtat, där teatern sitter
och tittar på
sig själv
eller oss
i någons ögon

Hur Gör Du Nu?



Upplägget har nu blivit såhär: Du skriver själv en potentiell uppföljning på några rader. Jag anger med andra ord ej längre några tänkbara alternativ. Emellertid inspireras jag direkt av den kortfattade fortsättning som du skisserar, väver in den i nästa scen. Du kan skriva resonerande eller loggboksmässigt, behöver inte vara i färdigformat berättelsespråk.

Ovanstående scen grundades litegrann på vad R&Gr ville eller upplevde sålunda:

"Sitter still.. vill så gärna skriva om upplevelsen av det lästa.. men tankarna spinner vidare på egna utflykter så orden blir bortförda till andra scener i mitt innersta, facinerad av Jondir, en skapelse på egna upptåg. Känner scenskräck jag aldrig upplevt, blir betagen av dina som alltid, lätta färgstarka bilder i så vindlande snabb följd!"