Tävling

Ibland händer det bara, helt oförberett, som när benet plötsligt går av på en stol man så länge varit trött på. Gud vad skönt! Äntligen får jag slänga dig. Och köpa en ny. Oftast gör det mindre ont när någon annan rycker av mina plåster. Det går snabbt. Jag hinner inte tänka. 

Sådär är det nu. Allt har ändrats. Tusentals avslut att ta ställning till. Det skedde utanför mig, utan min inblandning och allt jag kan göra nu är att se ut över de tomma vidderna där allt förut stod och där jag nu måste bygga nytt. Människor som försvinner, arbetsplatsen som börjar likna ett korthus man snart kan blåsa omkull, en flytt, utbildningsmöjligheter, projekt och drömmar som legat slumrande och nu plötsligt stirrar mig rakt i ansiktet och med myndig stämma utmanar mig: "Så? Är du redo?"

Det är först så skrämmande att bli lämnad kvar utan att veta vilket material eller vilka redskap jag har att tillgå. Det är som att köra på en enslig väg i mörkret och man bara ser några meter framför sig. Men kanske det finns en befrielse i detta också. När man inte kan göra så mycket mer än vänta och se är det lika bra att vila. Tids nog dimper klarheten ner som en fri fågel och då kommer det vara hur självklart som helst vad som är nästa steg, vad som ska byggas. Jag har iallafall förberett mig nu, avslutat det som avslutas kan och nervöst tackat ja till de utsträckta händer som kommit i min väg. 

Kom nu lilla fågel! Jag väntar på dig.