På andra sidan regnet

Den lilla lampan förmår inte lysa upp hela köket. Vissa skrymslen och vrår ligger gömda i halvmörker. Därute är det nattsvart och regnet piskar ivrigt mot rutorna, som att det vill in och dränka hela huset.

Den lilla lampan håller stånd mot mörkret, utifall pojken i sängen skulle vakna upp från en mardröm igen och inte veta vart han är. Så att han inte behöver gå ner för trappan till mamma och pappa. Mamma och pappa som behöver sin sömn inför den kommande dagens prövningar och efter gårdagskvällens duster. Disken svämmar över handfatet, tallrikarna är slarvigt avsköljda och matbordet är inte avtorkat. Det fanns liksom ingen energi över för det.

Bredvid diskstället ligger en sönderslaget glas, skärvorna är samlade i en hög. Det var kulmen på kvällens gräl, sedan fanns bara tystnad kvar. Men nu, i nattens stillhet, är det som att orden fortsätter att studsa mellan väggarna. Som spökviskningar. Orden som aldrig någonsin kan tas tillbaka. En pojke som låg i sin säng och hörde vartenda ord som sades och inte sades. 

Regnet smattrar oavbrutet mot fönstren, så har det varit i två dygn nu. Snart klarar bilen inte att ta sig igenom vattensamlingarna, snart ställs alla tåg och bussar in. Då sitter de här, äntligen med tillräcklig tid för att döda varandra.

Den lilla lampan blinkar till; kanske ett glapp i kontakten, kanske glödlampan som måste bytas. Pojken säger något i sömnen därinifrån sitt rum och där nere ligger någon vaken och låter tankarna snärja sig runt varandra som i en ormgrop. Så komplicerat det bara kan bli när beslutet redan är  fattat men man fortfarande inte vill förstå. Här i övergången mellan sensommar och höst, mellan terrorbalansen och den slutgiltiga katastrofen, när det snart inte längre går att blunda för sanningen.

På andra sidan regnet kommer allt att vara förändrat och för sent.

Den lilla lampan blinkar till en sista gång och slocknar.