Jag sitter på en sten i en park som inte är belägen i Göteborg. På min högra sida, fast i gräset, sitter min adjutant eller vad det nu heter. Hon har något att berätta för mig.
-En människa vill prata med dig om någonting.
-Ja, det är väl mest människor som kan prata med mig. Jag har ännu inte lärt mig att prata med hästar.
-Det är en kvinna som vill tala med dig om en sak.
-Har du berättat för henne hur det går till då?
-Ja det har jag berättat.
-Nå, hur gick det till då?
-Jo det skall du allt berätta för mig.
-Ja visst ja. Så gick det ju till.
Det kom fram en kvinna till mig. Det vill säga, hon stod några meter ifrån mig när hon frågade mig om jag hade var ihop med någon. Jag och min vän som stod bredvid varandra, svarade samfällt sådär som man gör ibland om man varit vänner länge eller är tveksam om vem som faktiskt fick frågan.
Vi svarade ett unisont ’nej’. Då frågade hon med ett halvt påstående. ’Så då är du singel då?’ Den här gången var det inte något tvivel om vem hon riktade sig till, så jag svarade litet svävande att ja, det kunde man väl säga. Något år senare eller så vände hon sig åter till mig fast mindre uttalat, eftersom hon använde sig av bildspråk. Ett slags gestikulerande beteende under någon tid då vi befann oss i samma rum. Senare samma kväll sade jag till henne att för att nå fram till mig måste man gå genom min, här tvekade jag om uttalet och yttrade därför något i stil med ’consigliere’, som om vi befunnit oss på en annan planet eller så. Hon häpnade en smula varpå jag berättade för henne att för många år sedan tog en kvinna kontakt med mig, ett tidigare ex för övrigt, som blivit med barn och det barnet var en flicka. Hon ville veta om jag kunde bli barnets gudfader och allt sedan dess har jag bara beviljat audiens om man först kunnat tänka sig att gå genom min sekreterare, för övrigt ett annat dåvarande ex, vilken idag är ännu en avlagd kärlek. Gå via henne när du ber om audiens sade jag. Varpå hon mumlade något som jag inte riktigt hörde varpå jag bad henne upprepa sig en smula. Då sade hon något i stil med ’tycker du att jag ser ut att vara självmordsbenägen, eller?’
Jag yttrade något i stil med ’om man nu en gång väl blivit ombedd att vara gudfar och något vant sig vid rollen, kan det vara svårt att göra sig av med gamla vanor.’ Varpå hon gick och tog bussen hem, eller i alla fall till tåget.