Prosa

Siestan kom med trötta flugor. De mumsade på druvor och vattenmelon.

Barnen gungade i bjärta hängmattor, de vuxna dåsade i solstolarna.

Inte ens en vindfläkt.

Allting hade stannat innan Zondan svepte iväg med Sandras solhatt.

Hon sprang efter den med vinden snurrande vid hennes fötter.

Dammet yrde och en sanddimma täckte luften.

Det var alltid så med den varma vinden, den kom smygande som en lätt bris för att senare förvandlas till ett dammigt monster.

Sandra fick ta på sin lilla hatt och gick in i huset tillsammans med alla andra.

Redan hade dammet trängt igenom alla springor.

Takfläkten snurrade. Sandra letade efter sin lillebror. Han fanns inte inne i huset.

Hon gick ut till vingården , hon var säker på att han skulle vara där bredvid det stora fikonträdet. Han satt där med famnen full av mogna fikon.

Hon satte sig bredvid honom och åt några frukter.

På väg hem började marken skälva.

De sprang så fort de kunde till huset, till mamma och pappa, mormor och morfar.

De vuxna låg  på trottoaren . De svarta mullbären täckte mosaikgolvet.

Och regnet skjölde bort liv....

(C) Soledad