Prosa

Det är möjligt att mönstrena jag skapar bara är nya bilder av dig. Av mig. Oss. Fanns det ens ett oss. Finns det. Ett vi. När börjar ett vi. Finns fröet där redan vid första mötet, eller är det något som landar, som en virvlande maskrosparaply. Dandelion tror jag bestämt att det heter på utrikiska. Det är vackra små tingestar. Det har jag alltid tyckt. Och försökt fånga genom kameralinsen. Men det är nästan lika svårt som att fånga ett vi. Oss. Ett du. Eller kanske ett jag. Det är nog det svåraste. Det som upptar en livstid. Det är lite som att skriva. Som att man behöver läsa för att skriva. Så behöver man ett du för att hitta sitt jag. Är det så enkelt. Jaget blir till i mötet med ett du. Måhända spelar spegelneuronerna oss spratt. Mig. Man ska tala i jagform har jag lärt mig. Men ibland är det skönt att gömma sig i ett man. En. Man. Får jag komma in.