Prosa

Hur uppfattar vi musik? Som poesi, kunde jag tänka mig. Poeten skriver med inlevelse ur sitt eget perspektiv, läsaren kommer in med sitt i läsningen. Samma text kan bli förbluffande olik sig själv i det ögonblick orden föds och då de sedan blir lästa. Så är det väl också med musiken, kompositören har sin version och sin inlevelse och lyssnaren har sin. Eller egentligen sina. Hur då, sina?  Låt mig ge ett enkelt exempel på hur musik kan upplevas helt olika från gång till gång, hur det är lyssnarens situation som avgör hur musiken uppfattas:

Det hände sig en afton, att två goda vänner efter en lite längre promenad och en enkel middag därpå, satt tillsammans i en soffa och talade om musik. Då steg den ene upp, plockade fram en vinylplatta ur samlingen i bokhyllan och lade den på skivtallriken, lyfte tonarmen och förde den mot den snurrande plattan, sänkte tonarmen så stiftet landade på den glansiga ytterkanten av plattan. Tog sedan de få stegen tillbaka till soffan och satte sig för att lyssna på favoritskivan. 

Musiken började ljuda, ton för ton framklingade en lång sonat. De två lyssnade under uppmärksam och njutningsfylld tystnad. Musiken var helt enkelt av det slaget, så där som en Beethovensonat kan vara. Det var ett helgjutet ögonblick, för också gården låg tyst, medan mörkret där utanför började tätna så som mörker gör i den stund dagen givit upp och stjärnorna börjar dansa. 

Medan de satt där, med musiken i sina mottagande hjärtan, sträcktes helt stillsamt en arm ut för att med öppen handflata läggas att vila mot soffkanten. Där låg den stilla, lika lyssnande som de två betagna av den sköna musiken. En stund senare sträcktes den andras arm  försiktigt fram mot handen. Två händer möttes lugnt och stilla.  Så föddes den ännu outtalade stora Kärleken, och från den stunden fortsatte Beethoven att klinga ljuvt förenande för dem. Mjukt, vackert. 

Sedan hände något som förändrade upplevelsen av den älskade sonaten. Livet gav hembud åt den ene. Den andra sökte tröst i den gemensamma musiken. Det var bara det att sonaten nu hade alldeles annan karaktär. Tonerna var förvisso desamma som förut, men pianistens mjuka anslag var outhärdligt just för dess lätthet. Händerna spelade så känsligt som om  fingertopparna smärtade vid varje möte med tangenterna, som inte var vare sig elfenben eller ebenholz, utan vassa rakblad. Det blev omöjligt att lyssna på sonaten.

Åter gick tiden. Sonatens toner var alltjämt desamma som förut, men nu klingade de mera livstillvänt. Småningom nästan, men aldrig lika skönt som då, den kvällen Kärleken föddes.  Och jag undrar i mitt stilla sinne, om inte också Beethoven senare kom att spela sin musik annorlunda än han gjorde då den var nyskriven?  Vår upplevelse av musiken eller dikten må vara väldigt olika från gång till gång, trots det är den varje gång genuint vår. 

2019-04-29  23:55