Igår ställde jag upp min förstärkare på köksbordet. Det är väldigt längesen som jag spelade gitarr, eller sjöng. Det är längesen som jag gjorde nånting annat förutom röka och dricka vin och arbeta. Hur kommer det här sig då? Nå.
I min bokhylla ligger en bunt med papper, alla brev skrivna av en kvinna som inte längre finns. Hon skrev dem till mig under en tid i våra liv då jag var tyst och hon var tyst och vi älskade varandra på avstånd, med någon sorts underliggande konflikt om kärlek. Jag var så arg, och stolt, och hon var ledsen. Hon ville ha mig annorlunda än vad jag var, och jag skämdes kanske. Javisst var det skam, och framförallt stolthet. Tänk att stolthet kan komma ivägen för att ta bilen, köra upp på grusgången utanför hennes hem, gå upp till hennes dörr och knacka på och säga åt henne att det inte slutar så här. Jag trodde kanske inte att hon skulle dö. Jag trodde att det fanns tid. Det fanns ingenting annat än tid, och till slut fanns det inte tid heller. I min bokhylla ligger den en bunt brev, som hennes barn skickade till mig efter bouppteckningen.
Hon skrev om kärlek, om kärleken till sig själv och andra. Hon brukade reda ut sånt där, hon ville ha ett komplett inre system som facit, för att klara av sin verklighet, och ett av de många problem hon redde ut i sina brev till mig var just detta. Hur älskar man sig själv och andra. Första gången jag läste igenom hennes text om kärlek stod jag vid mitt vardagsrumsfönster och rökte, och på fönsterbrädet hade jag placerat ett glas och mitt askfat. Askfatet kom från min far, det var en stor glaskoloss i blått, genomskinligt, material. Ibland när jag är arg tänker jag på hur man skulle kunna ta det där fatet och sänka ner det i huvudet på nån meningslös jävel som sitter och skriker i facetime i tunnelbanevagnen. Sen tänker jag att jag är så bra som inte är impulsstyrd. Tänk om jag hade varit det, då hade jag ju slagit ner varenda irriterande människa i min närhet. Nåja, det fanns en tid i mitt liv då jag gjorde sånt också, men man blir ju äldre. Hur som helst, detta om kärlek.
"Alexander, att älska sig själv, det handlar om att hitta de saker man tycker är roliga, göra dem, och inte skämmas för att man tycker om att göra dem. Och vet du Alexander, mänskligheten gillar det vi gör när vi älskar. The world loves lovers, och det gäller inte bara när människor håller varandra i handen och kysser varandra under körsbärsblommorna, utan det handlar även om musiken, konsten, skriften, matematiken, forskningen. Allt det vi gör i kärlek, och bjuder andra på, det tycker vi om. Jag tycker det är hemskt att vi maximerar på pengar i våra liv, i de enda liv vi har, vi borde maximera på individuell tillfredsställelse istället, hjälpa varandra att förverkliga våra drömmar, och älska varandra hela. Du dricker ju, det har jag aldrig riktigt förstått, varför dricker du? Alexander, varför dricker du?"
Ja, varför dricker jag. Jag dricker eftersom det är det enda roliga jag har kvar. Det finns ingenting och ingen som ger mig det kontinuerliga lugn som alkoholen erbjuder, och det är därför jag dricker. Jag genuint gillar att sitta i min farsas fåtölj på kvällskvisten, dricka vin, läsa lite, lyssna på radio, och ha det allmänt fantastiskt. Utan detta blir jag nervös. Allting annat har förlorat sin lyster. Förr om åren gillade jag att fiska, jag tyckte om att spela gitarr, jag gillade till och med andra människor lite grand. Jag tog en promenad för annat än att bara ta mig till arbetet, affären eller systembolaget. Jag gillade att stanna uppe sent och kanske till och med se soluppgången innan jag gick och la mig, och jag tyckte om att hålla mitt barn i mina händer, jag tyckte om att beskydda min familj. Jag gillade att måla ett staket, att tanka bilen, att tvätta ett fönster. Men nu, allt det där är bara grått och meningslöst.
"Alexander, varför dricker du, när det finns tusen andra saker man kan ta sig för som gör en glad?"
Jamen, vadå. Åh herregud, dessa förbannade krav. Det var alltid krav och konstiga frågor med den här kvinnan, jag älskade henne, men allt detta frågande tog kål på mig. Jag förstod inte hälften av det hon ville diskutera med mig och emellanåt när vi bodde ihop brukade jag sätta igång musik på hög volym för att få henne att sjunga istället för att prata. Jag ville inte tänka, jag ville bara finnas till. Jag ville inte ändra på nåt, jag ville bara finnas, bita ihop tills visdomständerna sprack, knulla lite kanske, äta nåt gott och sen dö. Det var allt jag ville, men hon skulle ta promenader och prata om Ludwig Wittgenstein och Descartes, religion och historia. Ja just ja, jag gillade väl i och för sig också detta, men att orka med detta oändliga analyserande av evigheten, och det var på morgonen efter att hon hade sugit av mig, och det var innan lunch på en lördag när hon satt vid köksbordet och jag lagade mat, och det var på eftermiddagen när jag egentligen ville lyssna på radio och hon stack åt mig en kopp kaffe, och det var innan vi gick och la oss på kvällen, detta ständiga samtalande om alltings oändliga meningslöshet.
Varför dricker jag? För att klara av min sanslöst ointressanta och tråkiga verklighet. För att slippa ifrån ångesten när jag vaknar nykter och inser helt kallt och klart att jag är en människospillra som inte ens klarar att skriva ett grattis-kort till min äldsta son när han fyller år. Det är därför jag dricker, eftersom jag är ointressant och tråkig, en svekfull alkoholist som faktiskt (och det här är väldigt viktigt för mig) åtminstone bidrar till samhället genom att betala skatt.
"Alexander, det är fullt möjligt att vara glad utan att stimulera sig med saker som bryter ner både kropp och själ. Du var aldrig elak. Du har ett ljus inom dig som lyser som brinnande magnesium, som ett tomtebloss, som en supernova lyser du. Åh, jag önskar så mycket att du gjorde alla de där sakerna som gör dig glad, och att du delade med dig. Tänk om du ville sluta skämmas, sluta hata dig själv och dela med dig. Tänk om du ville komma ut och leka med mig."
Okej. Okej, jag provar, men jag tänker verkligen inte sluta supa och börja gå nåt fjantigt tolvstegsprogram. Jag är unik, jag är inte som alla andra, jag tänker inte sitta i nåt möte och vinka med handen och säga hej som om jag vore den där stora muppiga fågeln i Pixars "Birds", men jag kan tänka mig att ställa upp förstärkaren på köksbordet och glo på den ett tag när jag dricker kaffe och är bakfull på morgonen innan jag går till mitt arbete. Motvilligt.
Utvald text
