Prosa

du sa att vi borde gå skilda vägar
och välte kaffekoppen på golvet

”du är ett stereotypiskt jävla plakat
för den mest patetiska av människor”

men inte ens när du skrek
att du inte ville se mig mer

”fattar du det”

och jag slog näven genom glasdörren

kände jag någonting

¤¤¤

paris

de fluorescerande gatuljusen

den uppskruvade musiken, de fördragna
persiennerna

och den svettiga ryggen

i din säng, älskling

som graciöst för sig mot balkongräcket
tänder glöden när du somnat

och värmer ansiktet
mot en döende sol

hennes ögon
lämnade dig i bitar

men det fanns ingen lapp
på kudden
när du vaknat

och du tänker på hennes avlägsna blick

inser
att hon försvann
långt före

din hand letat sig innanför
hennes troslinning

¤¤¤

ditt kedjerökande
kändes alltid som en tidlös cigarett
du sytt fast mellan läpparna

och vem har lämnat dig så fördärvad
att du undviker din egen spegelbild

säg mig, pojke

vem har delat månen
och sytt fast den

under dina ögon

där du sitter
med dina konservburkar
prydligt uppradade
i väntan på en ny apokalyps

men ser du inte

att den redan hänger
som en snara runt din hals

och din mörka dystopi
förföljer mig
skär hål i syret

och jag

kan/inte/andas

när jag ser

hur du lider

¤¤¤

hans hand bränner

på ett behagligt sätt
medans minusgraderna
slingrar sig uppåt
som en dimridå

och jag lovar dig, pojke
när snötäckta gator
är det enda som hindrar dig
från att kartlägga din destination,

då delar jag en karta
på mitten

och syr fast den
i dina handflator

för att du aldrig ska behöva gå vilse

någonsin igen