Prosa

Han vankade av och an med den där minen som hon visste betydde “jag är inte nöjd, det här duger inte”. Handen vandrade som alltid upp mot skägget och han drog maniskt fingrarna genom de grå, tjocka hårstråna. Korta, skalliga män kompenserar ofta med att gro ett rejält skägg, tänkte hon. Hon hade nog till och med läst det i någon tidning. Hennes förakt för honom hade växt sig riktigt starkt under de senaste månaderna. Hon visste att det inte gick speciellt bra för byrån men han som creative director och chef hade ingen som helst självinsikt att hans brist på ledarskap och ständiga raseriutbrott kunde ha något med det att göra. Hon var inte van att bli utskälld av andra vuxna människor. Men hon hade kommit fram till att det var mindervärdeskomplex han led av. Göran skulle egentligen vilja leda en byrå som vann Guldägg och fick internationella designpriser. Istället satt de här i de dunkla lokalerna med näst intill obefintlig ventilation. Ett sorgligt gäng som en gång drömde om skaparglädje och frihet.
Om några timmar skulle kunden vara här och de skulle presentera tillsammans. Ylva fortsatte att knappra med fingrarna på tangentbordet men hade svårt att släppa honom med blicken. Hennes pannåer låg utlagda på hans skrivbord och som så många gånger förr tvingades hon sig igenom den smärtsamma processen av att han skulle bedöma hennes verk. Hans inglasade kontor i hörnet av kontorslandskapet gjorde alla otrygga. Den där fåniga lilla rullgardinen som drogs ner emellanåt. Då visste man att “nu är det allvar”. Hennes kollega Lena hade gjort det till en vana att springa runt på kontoret mellan konferensrummet och sitt skrivbord. Alltid med jagad blick. Alltid på väg någonstans. Och så den där loja grafiska formgivaren Olle i hörnet med sura sockor som stank så att Göran var tvungen att säga till alla att “när de skulle ha kundbesök så måste alla vara hela och rena.”

När blev livet såhär? tänkte Ylva där hon satt. Hon som drömt om att ta vara på sitt eget skapande, en egen liten ateljé där hon kunde måla olja - kanske någonstans i Bohuslän där ljuset var så vackert. Inget fancy eller så men bara en chans att måla och kreera saker formade ur sin egen lust. Nu satt hon dag ut och dag in i den här dunkla lokalen och gjorde foldrar och banners till köpcentrum, småföretag med vilsna marknadschefer som aldrig var nöjda. Att hon var less var en gigantisk underdrift. Men det var ju faktiskt hennes eget fel. Att hon var en sådan trygghetsknarkare. Tjänstepension. Sex veckors semester. Trots att hon just nu bara hade sig själv att rå om.
Hon vill inte gå in i de där tankebanorna igen, men ändå hamnade hon där som så många gånger förr...Hon blev bara så ledsen. Varför? Varför! Varför vågade hon inte stanna kvar i Chicago trots att Mark hade bett henne? Han var ju till och med beredd att låta henne driva galleriet i Fullerton. Ja och så det där andra skälet som borde fått henne att stanna, att han sa att han älskade henne. Men nej, hon skulle hem. Hem till varje pris. Hem och göra klar sin master, “så hon hade en riktig utbildning att luta sig tillbaka på”. Hem till Mattias. Hon rös inombords och tankarna på de där sms:en och bilderna kom över henne igen.
Ylva blickade ut genom fönstret. Det var inte mycket till vy från hennes mörka kontorsplats. Kontoret låg på en bakgata till Kungsgatan, centralt och bra hade hon tänkt när hon ändå motvilligt tackade ja till den här AD-tjänsten efter att ha gått alldeles för länge utan jobb. Att kontoret sedan var alldeles för mörkt och trångt för att inhysa ett tiotal en gång kreativa själar, ja det var en annan historia. Creative director Göran hade ju självklart den bästa platsen. Men utanför fönstret visste hon att våren äntligen började ge sig tillkänna. Några hundra meter bort låg Hötorget och hon tog sig ofta en promenad dit under lunchen för att njuta av de fantastiskt färgsprakande blombuketterna som handlarna försökte kränga till henne. “Ey, Madam, vackra blommor till vacker dam!”
När blev hon en dam egentligen?
Ylva! Kom in till mig är du snäll.

Hon blev avbruten i tanken av Göran stod vänd med ryggen mot henne och ropade inifrån sitt kontor. Han gungade från en fot till den andra. Med puls rörde hon sig bort mot hans dörr. Hon mötte den nya pigga projektledaren Saras blick på vägen som sa “I’m with you sister.”
– Ja?
Ylva smög in i rummet. Göran stod med ryggen vänd emot henne. Hon väntade bara på att han skulle dra ner rullgardinen men han lät bli till hela kontorets dolda förtjusning.
– Vad är det här? Han svepte med handen över hennes pannåer med annonsförslag till Upplands Väsby centrum.
– Det är skisserna till Väsby centrum.
– Är det? Jag ser inte att det här på något sätt återspeglar det vi kom överens om med kund?
Det började rycka så smått i Ylvas vänstra öga. Hennes händer var alldeles kalla men hon kunde känna svetten som rann i armhålorna.
– Inte? Jag tyckte de sa att de ville ha en lekfull, färgglad, nytänkande design?
– Ja, det var precis vad de sa. Och det här menar du är nytänkande hur Ylva?
Åh, vad hon hatade när han sa hennes namn på det där degraderande sättet. Hon hann inte svara innan han gick på igen.
– Det här ser ut som en inbjudan till ett barnkalas för en femåring. En affisch för Ronald McDonald’s lekland. Nytänkande? Jag hade sett framför mig ett färgsprakande spännande mönster, genomjobbad design, ett potpurri av vårblommor eller vad som helst som ger intryck av att du faktiskt har jobbat och tänkt till!
Nu vankade han av och an igen och så handen i skägget. Om en och en halv timme stod Väsby centrum i dörren. Och det fanns ingen tid att ändra något.
– Sätt dig ner Ylva.
Hon var förvirrad men drog ändå ut en kontorsstol och slog sig ner bredvid honom. Göran satte sig inte utan fortsatte att vandra runt runt det stora slagbordet.
– När jag anställde dig hade jag en förhoppning. Vet du vad det var?
Han tittade på henne och log. Han hade något grönt mellan framtänderna. Kunde det vara spenat kanske, från den billiga lunchwrapen?
Hon hade aldrig känt sig så liten i hela sitt liv. Hon sneglade ut mot sina kollegor som gjorde sitt bästa för att inte tjuvkika på dramat som pågick mitt framför dem.
– Jag tänkte att “den där tjejen, hon är lite som jag!” “Hon vill något!”. Du hade varit i USA, du hade gått din egen väg. Det gnistrade i dina ögon, vet du det?
Oh lord, tänkte Ylva.
– Men sedan du kom hit Ylva...så har det slutat att gnistra. Du har försvunnit in i ditt skal. Blivit en grå mus...Men vet du, jag kommer ordna det här den här gången. Du har tur idag. Jag hade inte förväntat mig att du skulle klara detta den här gången heller, så jag har också förberett några förslag som vi kommer presentera. Men jag ska säga dig att jag är jäkligt less på att täcka upp för dig!
Ylva satt tyst. Det kokade i henne. Din jäkla elaka gubbe, hade hon lust att skrika. Men det gjorde hon ju såklart inte. Istället tog hon sina pannåer, en efter en under armen och lämnade rummet. Hon gick rakt ut i trapphuset och kände kollegornas blickar i ryggen. Hon sprang ut genom porten. Det brände bakom ögonen. Solen mötte hennes bleka ansikte och hon visste inte vart hon var på väg. Hon gick Kungsgatan upp mot Hötorget, satte sig på Konserthusets trappa och kände tårarna komma. Sittandes på sina värdelösa pannåer så lät hon bara gråten flöda på ett tag. Det var ganska skönt. Det var ganska lite folk i rörelse denna eftermiddag. Snart skulle delegationen från Väsby centrum vara på plats på kontoret. Undra varför hon inte var där. Hon tog upp sin telefon. Gick in på Facebook som så många andra gånger förut. Hon vet inte varför men hon kunde inte hindra sig själv. Hon skrev in MARK LUKOWSKI i sökfältet. Hon scrollade snabbt bland resultaten. Chicago, Illinois. Det var han. Lite rundare i ansiktet än vad hon mindes honom. Men den mörka blicken var den samma. De hade stått i hörnet State och Lake Street när han för första gången sagt de där orden. Han älskade henne. Det hade han gjort så länge nu, hur hade hon inte kunnat fatta det? Innerst inne visste Ylva, men hon försökte tänka på Mattias där hemma, som ju varit lite frånvarande de senaste månaderna. De hade knappt hörts alls. Men de hade ändå sagt att de skulle försöka igen. Kanske till och med bilda familj, innan det blev för sent. Bara hon kom hem. Och hon åkte hem. Men Mattias hade väl egentligen aldrig varit hennes. Och när hon hittade de där klyschiga sms:en från någon Malin eller var det Jessica i mobilen så blev hon inte ens förvånad. Hans blick hade varit tom så länge.
Det gick som en ilning genom hela kroppen när hon klickade på “Lägg till vän” på Marks sida. Sedan reste hon sig och gick fram till första bästa blomhandlare.
– Jag vill ha en stor vårbukett i olika färger, sa hon.
– Ja visst madam.
Hon vandrade med pannåerna och buketten tillbaka till kontoret. Sedan stod hon i trapphuset och andades en kort stund innan hon öppnade dörren. Lena och Sara såg frågande på henne när hon satte sig vid sin plats igen. Hon sneglade mot Görans kontor och såg att mötet med Väsby centrum redan pågick. Hon reste sig och gick bort mot dem.
– Hej, ursäkta att jag är sen, sa hon och slog sig ner vid en ledig plats vid slagbordet.
Göran såg närmast chockad ut.
– Ylva, jaha, jag trodde inte du skulle närvara vid det här mötet.
– Jodå Göran, jag var bara ute i annat ärende, nu är jag här - ursäkta att jag är sen, svarade Ylva och log överdrivet mot centrumkunderna.
– Vad bra, för vi sa just att vi tyckte din idé med bollarna som du hade vid förra mötet var väldigt spännande och vi såg fram emot dina förslag, sa centrumkvinnan uppmuntrande.
Då harklade sig Göran.
– Ni förstår mina vänner, det är så att Ylva är lite entledigad från detta projekt den här gången. Jag har tagit lead och kommer idag att presentera för er mina topp tre förslag.
– Jaha...
Centrumkvinnan och hennes följeslagare såg en aning förvirrade ut. Ylva bara fortsatte att le.
Göran la ut sina skisser på bordet. Sedan började säljsnacket. Hon måste medge att han var bra på det. Han använde uttryck som “en spegling av vår samtid” eller “i harmoni med färgtoner i naturen”. Det var lätt att glömma bort för en sekund att det handlade om annonsmaterial för ett deppigt köpcentrum i en stockholmsförort. Ylva sneglade på centrumkvinnan som då plötsligt mötte hennes blick.
– Tack Göran. Fint…Men vi är ändå nyfikna på Ylvas förslag.
– Som sagt. Ylva jobbar inte med detta projekt just nu. Ylva du kan lämna mötet.
Göran tittade inte ens på henne. Centrumkvinnan och de andra såg förvirrade ut. Ylvas vener brann till. Nu så. Hon tog sats.
– Vet du Göran. Jag har faktiskt skissat lite ändå i smyg. Vänta en sekund bara.
Hon ryckte upp dörren och fångade sina kollegors oroliga blickar medan hon hastigt stegade bort mot sin plats. Hon tog tag i pannåerna och blombuketten sedan gick hon tillbaka in på Görans kontor. Tystnaden var påtaglig där inne och någon vevade nervöst med en kaffesked i en kopp.
– Här ser ni, sa Ylva och la fram pannåerna framför kunderna. Lekfullhet, glädje, innovation, köplust!
Centrumkvinnan log uppmuntrande medan hon tittade på de färgglada skisserna. Göran var högröd och bet ihop hela ansiktet.
– Det ser väldigt lovande ut, jag tycker verkligen om greppet med de färgglada bollarna, nickade centrumkvinnans kollega.
Det var tyst en liten stund.
– Men ser ni, vår vän Göran här, han är inte alls nöjd.
Ylva skakade på huvudet och allas blickar fästes på Göran som hade svårt att hålla tillbaka sin ilska.
– Nej för Göran, han är en sådan som tycker om att trycka ner andra människor. Han sågar folk vid fotknölarna. Göran gillar också att ta åt sig andra människors ära. Han vänder kappan efter vinden och han är en riktig maktmissbrukare. Titta bara på människorna här ute på andra sidan glaset.
Centrumdelegationen lyfte förvirrat blicken ut mot Ylvas kollegor som gjorde allt för att låtsas jobba på som vanligt bakom sina skärmar.
– De mår skitdåligt. Men det har den här mannen ingen aning om, för han är så upptagen av sig själv och sitt ego.
Ylva visste inte var orden kom från eller vem det var som uttalade dem. Göran var så chockad att han bara satt där och nästan flinade.
– Ylva, Ylva min vän...har du inte ätit lunch idag heller? sa han och skrattade nervöst. Du kanske behöver ett break, det har ju varit så ansträngande för dig de senaste veckorna. Ta den här eftermiddagen ledigt...
Mer hann han inte säga. Hennes inre gick på någon form av autopilot. Plötsligt greppade hennes händer kaffekannan som stod mitt på bordet, skruvade av locket och sedan hällde hon varmt kaffe över sina pannåer. Hon tog sedan upp buketten med blommor.
– Här har du en bukett vårblommor också, som inspiration. Färgglatt och nytänkande, precis som du vill ha det.
Hon riktigt sulade buketten mot honom och reflexmässigt och chockartat greppade han några tulpaner.
– Nej nu hörni, nu tror jag att jag tackar jag för mig.
Så lämnade Ylva rummet, gick till sin dator och hämtade kappan, log mot kollegorna och småsprang sedan ner genom trapphuset för andra gången den här vårlika tisdagen.
Ute på gatan var det nu fullt av människor och bilar i rörelse så hon hade inte hört när mobilen ringt. Ett missat samtal från ett konstigt nummer. USA. Mark?! Hon stod stilla med mobilen i handen en sekund och den där ilningen återkom. Kunde det vara sant? Sedan fortsatte hon att gå upp mot Hötorget igen. Hon skulle snart samla mod för att ringa upp numret, först skulle hon bara unna sig en egen vacker vårbukett.