Prosa

 1. 

Utan större betänkligheter gick Emil den genaste men inte den säkraste vägen till det ödsliga, alltid grå torget. Allt han gjorde numera skedde utan större betänkligheter. Fast det kunde drabba. Allt var rutin, välkänt, utan spänningar eller löften. Inget kunde te sig dystrare, men för Emil var det trygghet, kontroll, liv.

Han klädde sig och vårdade sig vanemässigt. Han var korrekt, ren och hel och osynlig. Inget kan rubba den trygghet som omger en sådan gestalt.

Björkslyet med de vanställda bladen hade samma sjuka färg som rocken. Den smala, moddiga stigen var hans egen, ett stråk genom ett revir där han var sin egen. Rocken fick fuktfläckar av vätan från kvistar och grenar, men dess olikfärgade lappar gjorde det omöjligt att avgöra vad som var lapp eller fläck.

Emil såg oroad på trädet som hade fallit över stigen. Trots att han såg döden varje dag var varje påminnelse plågsam och illavarslande. Han tog sig om sin breda, välrakade haka.

Man ansåg Emil för lite tokig - de som över huvud taget hade lagt märke till honom och som kanske vid dethär laget inte längre var i livet. Han använde vatten till att hålla sig ren och skägglös. Ingen annan gjorde det. Ingen använde det förgiftade vattnet. Men Emil resonerade som så att de skulle ju alla dö, några förr andra senare. I väntan på den befrielsen samlade han rutinmässigt regnvatten från taken i tunnor, hinkar, petflaskor, alla behållare han kunde uppbringa. Det var det enda vatten som fanns numera. Kranarna lämnade bara förtvivlade suckar och kanske en smutsig, stinkande rännil. Regnet föll nästan varje dag ur solkiga stratocumulus, lika sorgsna som Emils grå ögon, nu ännu mer fördunklade och reflekterande oron som närheten till den fallna bjässen (han trodde att det var en alm) hade väckt. Han vädrade. Han kände igen lukten av död.