Prosa

vid alldeles för mycket dryckjom kvällen innan blev dagbräckningen en vedervärdig fasa. jag fann mig själv i spillror. jag hade suttit uppe tills sent om aftonen för att färdigställa mitt verk, skrivandet gick trögt och drog ut på tiden. jag underkastade mig alla slags analyser kring arbetet , vilken riktning hade det litterära stoffet som låg framför mig..? var det neorealistiskt, hade det spår och anstrykningar av romantiken, kunde de placeras i någon underkategori till modernismen.. eller var det något odefinierbart utifrån traditionella begrepp - växte likt en förvriden gren som egentligen inte såg ut att tillhöra trädet, som skapade obalans, misshagade litteraturträdets harmoni, något som trädgårdsmästaren strax skulle klippa bort av estetiska och vidskepliga skäl. ja mina analyser underlät att vidga mitt perspektiv angående föreliggande fråga. ibland är det litterära stoff man närt vid sin artistiska barm inte mer än ett vanskapt missfoster. men om man låter tiden gå, och inte omedelbart avlivar alstret genom att låta det sjunka ned i glömska och gå vidare, ja då kan missfostret möjligen utvecklas och växa sig starkt, öppna sina fuktiga, vida ögon och blicka ut över världen genom ett annat raster , stöpa om den i nya linjer och dimensioner på det sätt som sker när någon vrider på ett kalejdoskop och bilden blir en annan. ytterst sätt så är skrivandet en strävan efter att frambringa ett alster vilket anlägger en tredimensionell axel vid en tvådimensionell karta. missfostrets vida, nyvakna ögon må stundom hysa något i sin blick som ingen, inte ens upphovsmannen i fråga, tidigare har skådat. därav var det av yttersta vikt att noggrant skärskåda alstrets dimensioner innan det förpassades till skräphögen. men de ingående reflektionerna kring detta mödosamma förehavande gjorde mig trött och fick mig att hälla upp ytterligare några skvättar absint i glaset som stod strax intill manuskriptet. när sidorna på skrivbordet skymtades bakom glaset med absint så framstod de i en grönfärgad ton, och de hastigt nedklottrade bokstäverna, orden, förvrängdes, linjerna antog liksom abnorma proportioner. orden krympte på mitten och expanderade när de nådde glasets kant, det var som om något tagit ett tång knipit ihop dem på mitten så att ordens ändar svällde upp och antog en sällsam form. och medan jag tände ännu en ciggar och såg rökstrimmorna skingras vid det lilla fönstret så kunde jag inte underlåta att fundera över människornas reaktioner. om det litterära lilla missfostret någon dag skulle krypa ut ur boksidorna och färga världen lika absintgrön och förvrängd som den blev när man såg den genom absintglaset. jag såg framför mig hur alstrets vanställda själ hoppade upp i läsarnas knän och gjorde dem förskräckta, hur det tog sats och drog bort slöjorna som lågo omsvepta kring deras anleten, jag såg hur de förfärat jagade runt efter det lilla kräket, förorättat sökte de fånga kreaturet så att de kunde slänga honom i sin eld av förakt och vidskepelse. jag kunde nästan höra klampet av kängorna och tillropen på gatan under min vindskupa, hur mobben närmade sig i natten med facklor och högafflar, skanderades, manade mig att visa upp mig själv och förklara mig. visionerna ingav mig en sällsam njutning men samtidigt också en högst påtaglig fasa. vem var jag egentligen att ta ett grepp om deras samtid och därefter smula sönder den till aska och grus? vem var jag egentligen att blåsa sönder det luftslott i vilket de hade inackorderat sina liv, som de trodde var utgjutet i material av högsta kvalitet, som de trodde var ett förnämt ideal för andra generationer att ta efter? jag stod med tvivel i mitt bröst, ingen av utvägarna föreföll mig tillfredsställande. jag tog upp glaset med absint från bordet, höll upp det vid mitt ansikte där jag satt vid fönstret så att jag kunde studera himlen på andra sidan glaset, jag såg återigen hur allt blev färgat i en absintgrön ton, som om Stockholm var en del av en helvetisk och ockult värld, en stad nedsänkt på botten av ett alggrönt hav. subtila rysningar for genom min varelse när jag hällde i mig resten av absinten. en vag sömnighet hade börjat slå rot i mitt sinne, tog allt mer överhanden över mina tankar. jag slumrade bort, och den lila vindskupan i vilken jag var inackorderad skingrades. öppna fält, vidder och litterära missfoster. den gröna huvudstaden som skymtade fram bakom glaset, som om en grönaktig brand omslöt världen, rubbade dess dimensioner och snitt. jag lät sömnen tillintetgöra mig, dränka mig i behaglig glömska och vila, och allt föreföll mig sällsamt, ljuvligt och fasansfullt...,