Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




Epik, även kallat prosa, är den berättande genren. Hit räknas berättande, fiktiva texter men även icke-fiktiva berättande texter kan, med en episk framställning räknas hit. På svenska har de fyra kategorierna för normen utifrån längden översatts till roman, kortroman, långnovell respektive novell.

Prosa

« Läs Texter

 

UTVALD TEXT

Jag satt och skrev på denna för ett par dagar sedan och blev mer eller mindre chockad över hur verkligeten ser ut för vissa Ta hand om varandra


KORT MEN VIKTIGT

 

Jag föddes in i en kärlesfull familj, eller ja, det brukakde iallafall vara det. De första 12 åren utav mitt liv var rätt så bra faktiskt. Jag gick i skolan, jag hade vänner, jag spenderade tid med syskon och familj i stort. Men någonting inom mig förändrades när allting omkring mig tog  en tvär vändning och allting började gå emot mig. Jag tappade greppet om de liv som jag en gång haft, och jag började gå denna mörka väg, ensam och övergiven. Hjälplöst borttappad inom mig sälv. Vet inte hur jag ska kunna förklara dessa känslor för någn.

Åren gick, min bror flyttade ut ur huset, han fick ett jobb på en bensinmack jag brukade gå till dagligen, ni vet, bara för att vara den där jobbiga syrran som alltid finns i varje hörn, men allt jag ville var att ha hans tid, fel plats och fel tillfälle tydlgen.

Min syster började plugga utomlands, i kroatien nånstans, minns inte namnet på platsen men hon lovade att skicka bilder och höra av sig, jag har inte hört nått på en månad. Hon kanske har mycket att stå i som student i ett nytt land, en ny plats är läskigt ibland. Iallafall vad jag har hört.

Mamma har sagt upp sig från sitt jobb, hon ä numera hemmafru tydligen. Hon tycker det passar jättebra och förväntar sig att dagarna kommer att gå som en dans framöver. Vi får se hur den biten blir. Hoppas hon inte satt för höga förhoppningar på mig bara. För det kommer jag förmodligen inte att klara.

Pappa bytte jobb från advokat till bilmekaniker. Jag förstår fortfarande inte vad han får ut av en skrothög på fyra hjul och som gör hemska läten, som om det vore slutet på den. Samma sak varje dag numera, han kommer hem, ger mamma en kram och kyss på munnen, klappar mig på huvudet, frågar hur dagen varit, jag säger att det går bra, att det inte finns några större problem alls, han blir glad utav det, såklart. Han ber mig att visa uppgifter jag ska lämna in och hjälper mig med dem innan han drar fram en öl, en öl som slutar i ett 20 tal senare på kvällen. Och det är inte ovanligt heller, att han kan bli skrämmande vid detta tillfälle. Vad hände med pappan som skulle ge mig hjälp med läxor och uppgifter, vad hände med den mannen mamma gifte sig med som hon en gång älskade mest på hela denna jord? Vad hände med min pappa? Han som svor sitt liv åt oss andra, för att stötta och trösta, att ta hand om och ge vägledning när det skulle behövas? Vart finns han nu? Är han redan begravd inom sig själv, eller håller han bara igen?

Mamma tar inte illa upp längre, hon har slutat byr sig är vad jag tror. Hon säger att det nog går över, och att jag inte behöver oroa mig mer om det inte sker. För jag vet väll själv vad en alkoholist försöker med, eller är jag för naiv för att vilja se sanningen i ögonen och ta ett bestämt grepp om hasen och skaka om de monster som han blivit till? Vad är det som nu kan rädda honom från sitt egna öde han lägger framför sig? Vem ska hjälpa honom om han inte hjälper sig själv?

Min bror kommer hem under loven, han ser vad som händer med pappa, men inte ens han blir orolig för hur vägen svänger med honom, han säger som mamma, att det kommer gå över när han kommit rätt i sitt sinne igen. För just nu är han tydligen inte det.

Jag har inte hört från min syster på en lång, lång tid. Jag undrar hur henes dagar ser ut, jag vill veta så mycket om det här stället hon befinner sig på just nu, är det vackert som på bilderna hon skickar , eller ser verkligheten ut på ett helt annat sätt även där, förvrängt och vridet som i en mardröm?

Själv intalar jag mig att dessa tankar snart ska sluta. Att jag inte borde se så bitter ut. Jag borde vara glad för hur mitt liv ser ut, för det är inte många som har det så bra som jag har det, och det finns kanske ingen som har kännt sann kärlek, men inte heller sann ilska från sina föräldrar. Att inte ha en aptit har orsakat mamma oro, att inte le längre får mig att tro att jag börjar bli någon jag inte är egentligen, inombords finns jag säkert, men jag kan inte ta fram henne just nu, nej, det går inte ju. Jag drar hastiga andetag om natten, försöker hålla mig i schack, låter bli de vassa prylarna jag ser i ögonvrån om nätterna när det är som svårast att förstå vad det är som gör mig till det här. För jag förstår inte ett skit.  Mamma är ironiskt nog oroligare för mig än för pappas krokiga väg han vinglar fram på, min är inte alls lika illa som det ser ut att vara. Men hon har sagt att fyra vita väggar är någonting hon skulle föredra i min plats. Jag vet inte hur jag ska hantera detta, fyra vita väggar känns väldigt otrevligt att bli bemött utav, bör man inte bli bemött med kärlek och värme, så som de flesta blir, eller är dessa väggar, kalla och elaka, allt som blir till för mig?

De anar att jag är sjuk, kanske dödligt sjuk. Det finns inte många som lever så som jag gör här. En del dansar omrking på moln, andra sitter i hörn och kamrar sig fast vid en filt eller ett uppstoppat gossedjur av olika slag. En del sjunger så högt att man kan tro de kommer tappa sin röst, jag är bara tyst, jag har ingenting att be om, ingenting att säga till dessa folk som omringar mig nu. Mina fyra vita väggar känns mer hemma än vad mitt riktiga hem någonsin gjorde. Min pappa och mamma hälsar på ibland, pappa stinker alkohol som vanligt, mamma luktar ciggarettrök och samma nu, med henne med, alkoholen har intagit sitt spår i hennes kropp. Vilken jävla cirkus show de har blivit. De säger att saker går bra för dem, men här sitter dem framför mig och stinker alkohol och cigg, det syn på långa vägar att jag inte kommer lämna mina fyra vita väggar.

Jag sitter på min säng, iklädd vit pyjamas, matchar dessa kalla väggar, försöker så gott jag kan att inte tappa andan över hur vacker en vit vägg kan vara. Åstakmma vackra linjer som solen ger mig genom fönstret, ute på gården där en del leker i vårvärmen medan jag sitter här, inlåst och bortglömd, som de allra flesta antar jag så det är ingenting nytt. Min bror hälsade på, ville se hur jag mår, jag vet inte längre men jag svarade att det går långsamt framåt. Även fast jag är så osäker att jag vill bryta ihop där och då. Men jag ljög istället och fick ett "Vad bra" som tack. Världen kommer ruttna när vi går under, allting som nu idag lever kommer att ruttna och försvinna under allt det vackra och bli till aska, men det verkar bara vara jag som inser det. Den här gången ska jag nog lyckas.

 

Dagarna har sprungit förbi, de släppte ut mig på fri fot, det är inte första gången jag går lös, men det kommer bli den sista gången för allt jag vet om. Mina planer är kokade, i flera månader har de spunnit på som en torktummlare. Jag har ingen vacker äng att springa på här, men jag har andra ställen jag a placera mig på. Ett utav dem kommer att bli det sista jag utsätter mig själv för, men ingenting tyder på det. Nej, jag är världsbäst på pokerface.

 

Godnatt säger jag till mamma i telefonen, ber pappa om föråtelse, säger hejdå till min bror och syster på skypesamtal, säger att allting kommer bli bra igen. Sedan tar jag min väska, med id kort och mobil, sätter mig på en lånad cykel och lämnar mina fyra vita kalla väggar innan jag placerar mig i skogen. Jag sitter där och undrar hur bra de sover inatt, om de sover alls, eller är de oroliga för mig?

Ingenting kan stoppa mig nu, mina händer är knutna i bollar, musiken så hög att jag inte hör vad jag tänker mer. Jag ser ljuset komma från en bit bort, jag kliver fram.

 

Detta mina vänner. Var allt jag hade i mitt liv. Mina tankar om min sista stund på jorden, ett minne andra kan glömma av. Jag har ingenting kvar.

Jag ger mig nu av.

 




Prosa (Kortnovell) av annazpage VIP
Läst 234 gånger och applåderad av 6 personer
Utvald text
Publicerad 2020-01-28 20:00



Bookmark and Share

 

SENASTE TEXTERNA

(3) Två steg från förändring   Max Poisé VIP
(1) Jenny & Peter   Lisa Sjögren VIP
P.S. Bakom stängda dörrar 3de ed. 30 Mars (3) 2020   Marcus Beijar Mellin
P.S. Bakom stängda dörrar 3de ed. 30 Mars (2) 2020   Marcus Beijar Mellin
P.S. Bakom stängda dörrar 3de ed. 30 Mars 2020   Marcus Beijar Mellin
Språklig anarki   Lennart Andersson VIP
(2) Rondell 6 : Osynlig Hiss   TrollTörnTrappan VIP
(8) fermité   Max Poisé VIP
Praliner från Helbrysigen (2)   lodjuret/seglare VIP
(1) Kär lek - en kärleksdialog (NOVELL)   Bengt Malmsten VIP
GHOST STORY   Wordmagician VIP
”Men orka bry sig”   Krimskramsan VIP
P.S. Bakom stängda dörrar 3de ed. 29 Mars 2020   Marcus Beijar Mellin
Efficiency   Dorian Ertymexx
(4) Cirkulär av och ut-veckling   Sefarge VIP
Goldfinger (NOVELL)   Bengt Malmsten VIP
De viktigaste ändringarna i 3de ed   Marcus Beijar Mellin
P.S. Bakom stängda dörrar 3de ed. 29 March   Marcus Beijar Mellin
Kritik på en text (1948) b(a)ra ord   lodjuret/seglare VIP
P.S. Bakom stängda dörrar 3de ed. 28 March   Marcus Beijar Mellin
(1) En hjälpsam granne   bohemen VIP
(3) Om inte poeter.se funnes   Gunnar Hilén VIP
(2) Tolerans   Sefarge VIP
Mamma   Horton
En känsla av en ängel   Flicis VIP
(3) Finkänslighet är fördämd aggressivitet   Gunnar Hilén VIP
(4) Låt barnen komma till mig   Emanuel Sigridsson VIP
P.S. Bakom stängda dörrar 3de ed. 28 March ny kap 3   Marcus Beijar Mellin
(8) bakom den sista dörren   Max Poisé VIP
(3) Apelsinens Apokalyps, Lucka 8   Nanna X VIP
 

UNDERKAT.

Novell
Kortnovell
Roman
100-ordare
Fabel/Saga


TAGGAR

Corona
Djur
Dominans
Erotik
Filosofi
MaxPoisé
Sex
Spegel
Trötthet
Virus