Världens harmoniska ordning är ett förtvivlat avgrundsvrål av övergivna och bortglömda patienter på ett nedlagt mentalsjukhus.
Svarta avlidna panikslaget skrattande drottningar föder gröna glödande dansande fjärilar och ditt förstånd ett sjunkande lod
ned i ett bottenlöst hav av förträngd längtan.
Mamma är så glad och klär sin pojke som befinner sig i ett chocktillstånd av ångest och förvirring inför skolavslutningen som är en euforisk föraning av en psykos som i det långa loppet är oundviklig, brinnande ruttet kött som
faller från en grotesk himmel tills hela livet
är en skändad, utarmad mardröm som det inte går att vakna upp ur men vuxenomgivningen är så positiv och optimistisk inför den psykotiske pojken som sprider skräck och fasa i en kristen församling vars omogenhet och ytlighet gör Gud vredgad och den extremt sjuke pojken
med sina schizofrena rövarhistorier som
kräks ursinnigt och talar flytande latin baklänges. Tvillingtornen World Trade Center som slutligen ger upp och kollapsar ned i en avgrund tillsammans med den förlorade amerikanska drömmen. Den psykotiske pojken i djupa samta av röd trance med helgonen i kongressen. Mycket hellre död än den svenska limbogodtyckelikgiltighetsvekfullheten. Samhället är i mångt och mycket schizofrent psykotiskt. Blå tystnad segerrusig död följd av en frejdig och käck dragspelsmusik och fjorton paraplyer i byrålådan klockan snart bakom
ett tigande gul bommulsmjukt kloster av salt själfull innerlighet. Den psykotiske pojken går naken skrattande omkring och fäller krokben för folk som går i sömnen med öppna ögon på stan hungriga på ny magisk elektronik.
På skolavslutningen så kräks den fruktansvärt traumatiserade pojken på sin snälla fröken. Mamma är så positivt och optimistiskt inställd till allting. På bårhuset ligger pappas döda kropp och svartnar. Det ska vara härligt att vara människa! Pojken tar sitt tunga kors och går hem och möter sin nye styvpappa som njuter av att mobba och trycka ned honom. Mamma är i ett saligt sorts chocktillstånd av att sitta tryggt i en livbåt på Titanic. Hennes älskade pojke är kvar ombord när fartyget går under och börjar sin färd mot Atlantens botten. Sverige möter Norge borta i en vänskapsmatch inför det stundande VM i fotboll ikväll. Man är 11 personer i varje lag som sparkar på ett runt föremål som kallas för boll på en väldigt stor gräsyta och det gäller att få in bollen i motståndarnas mål som är ett rektangulärt hål av nät. Fotboll räknas av väldigt många människor som en väldigt viktig verksamhet. Den psykotiske pojken går runt med kniv på stan och skriker rabiat och ursinningt. Pappa har begått självmord och det är pojkens födelsedag då han fick dödsbudet. Han slåss mot gröna drakar som sprutar eld på Stortorget och det blir färd med polis ned till BUP. Mamma är så entusiatisk och segerviss. Doktor Agaton Råbock har sin dyra golfkläder på sig och bjuder pojken på massor av glass och berättar intressanta anekdoter i två timmar från sin golfkarriär. Mamma är så imponerad och hänförd. Pojken biter doktorn hårt och länge i foten. Vad kan man göra för en liten vrång och obstinat pojke som är psykotisk och som det inte går att ha en vettig dialog med och som på fullaste allvar är övertygad om att han är Fantomen? Så skimrande var aldrig havet. Och stranden aldrig så befriande. Fälten ängarna och träden aldrig så vackra Och blommorna aldrig så ljuvligt doftande. Som när du gick vid min sida. Mot solnedgången aftonen den underbara. Då dina lockar dolde mig för världen. Medan du dränkte alla mina sorger. Älskling i din första kyss. Evert Taube.
Svart mycket uppskruvad ångest och själens fantomsmärta blixtrande kaos på en urspårad psykiatrisk klinik där hela den groteska tillvaron har kapsejsat för längesen. Doktor Råbiff som inbillar sig att han har kontroll över situationen men innerst inne så är han endast en skärrad pojke som är sängvätare och hårt mobbad i skolan. En kvinnlig patient som tog livet av sig på sin permission. Glada julsånger på högsta volym från TV-rummet. Alla patienter bara måste ha sobril samtidigt. Den kvinnliga sjuksköterskans panikartade stress. Jag ligger på mitt kyliga rum under sängen i krampartad fosterställning. Depression/gränspsykos och en terroriserande rent primitiv ångest. Jag dagdrömmer om ett helt annat sorts liv. Kollo på västkusten vid havet om somrarna på 70-talet. Jordgubbar och glass. Ett paradis för stadsungar. Storasyrran som är personal. Fotbollsplanen som lutade åt ena hållet. Ammenäs utanför Uddevalla. En 45-årig norsk kvinnlig läkare som knackar på mitt nedsläckta rum, sätter sig bredvid mig på golvet, stryker mig över pannan och undrar hur jag mår. Det är den första vänliga ömheten som jag har blivit bemött med på flera år, förutom kärleken rillsammans med katterna. Det är min nionde inläggning på fem år. Doktorerna missar min bipolära sjukdom. Det dröjer några dagar tills jag får ett utbrott av ångest och gränspsykos ligger och skakar i sängen. Då får jag äntligen antipsykotisk medicin och börjar att bli bättre.
Frånvaron av kärlek i livet och alla dess förödande konsekvenser. Föräldrar som inte förmår vara riktiga föräldrar i ett samhälle alldeles egoistiskt och fattigt på kärlek. Det fullständiga mörkret och den antarktiska känslomässiga kylan. Själens undergång. Psyksjukdom. Kriminalitet. Knark och hemlöshet. Den norska doktorn och jag har bra samtal om hur jag mår och livet överhuvudtaget. Hon är klart annorlunda. Hon skänker och väcker glimtar av tro,
hopp och kärlek. Limbo som ibland kan
lysas upp av ett mirakel av glädje och
trygghet, meningsfullhet och framtidstro.
Om vi bara vågade öppna oss för varandra.