Fri vers

Vi förstod ju rätt tidigt att vi var här för att dansa
för att skratta, för att leva, sjunga, älska
men glädje är så himla svårt att kvanitifera
det är bra mycket enklare att räkna timmar,
KPIr, på mötesbokningar. Enklare att i excelark
strukturera upp hela ditt liv till en bunt siffror med
viktning, värdering, saker du gångrar ihop med
andra saker för att till slut få ett värde du kan
optimera din existens mot. Något du kan jämföra
med dina kollegor, din granne, eller med dig själv
från igår. En siffra att vinna eller förlora kring alltså.

så när robotarna började dansa, när robotarna
skrev dikt, målade akvarell, tog rollen av den
där kompisen som alltid lyssnar och förstår
så kändes det ju bara dumt att vi skulle hålla
på med allt det också. Vi fick helt enkelt finna
oss i excel-arken, i kalendrarna, i strukturen
och se det som att vi äntligen kunnat outsourca glädjen
och lyckan till robotarna. De var ju objektivt sett
bättre på det, men trots de tydliga finansiella
fördelarna så kändes det ändå konstigt när vi
satt där frusna framför en skärm av excel och
teamsmöten att vi i ögonvrån kunde se robotar som
dansade och skrattade, som sjöng och älskade utanför.