Inte ens den kaxige poeten angriper lyckan innan han tagit skydd av känslan av att inte längre ha något att förlora. Förr kunde jag formulera mina böner på sådant vis att Gud var tvungen o svara mig! Men så, vid korsningen träffades vi. Man kunde se dödsångesten i handstilen på underskriften på papperet som band min själ till honom.
Jag är så förtappad att min tilkallade exorcist drev mig ut ur mig själv och lämnade den onda anden ifred i min kropp. Men skillanden är marginell. Jag irrar runt i princip lika planlöst som tidigare.
När jag dör hittar man min ondska på nationalmuseum och mina ägodelar söndertrampade av hästar ute i stallet där jag tillbringade min sista natt på rymmen från mig själv. Där låg jag, latare än svaren på mina böner. Orörlig! Jag rör mig inte en millimeter för att nå inspirationen. Om den så bränner mig på bål med sin närvaro så ska den bli tvungen att ta till Sofisternas retorik för att kunna övertala mig att ens se åt den!
Jag tappar greppet om verkligheten.
Porträttet av livet kan inte målas av såhär darrhänta fingrar. Vi är resultatet av ett historiskt knull mellan Upplysningen och Renässansen där romansen var lika ytlig som den mellan två akademiker.
Vid mina sinnens fulla bruk kommer alltid svamlet smygandes o vid min sinnessjukas fulla bruk talar jag klarspråk. Trots att det är omöjligt att avundas de lobotomerade så har jag spenderat pinsamt många timmar i deras ”närvaro”.
Medan mina bröder dog på ute på slagfältet låg jag kvar i skyttegraven i dagdrömmerier om romantiseringar av krig där vi segrade. Det kommer att baseras sägner på mig. Livrädda barnaskaror ska smygandes och darrandes besöka huset där jag föddes, titta in genom fönstren o med urspårad barnatro tyckas se min skugga för att sedan ,för livet traumatiserade, springa därifrån!
Förr hoppades jag att någon skulle snubbla med famnen full av visdom över mig när jag råkade ligga o kräla i flummets branta grubblerier. O alla dessa hyllningar till kärleken… Smärtan är enorm när man inser hur löjlig man var på den tiden man relaterade till sånt! Hyllningar till kärleken artikuleras bäst när du behöver den som mest. Det enda jag får ur mig nu är när jag hostar upp blod.
När Columbus borstade bort dammet från Världskartan över Amerika så tog dammolnet formen av en en mening som löd : ”Gör det inte!”
Men nu står vi likförbannat här i den nya Världen och det finns inget mer att upptäcka förutom vad som händer efter döden.