Den.
Oklart vad "den" är, om det är en person eller ett ting. Dess mänskliga drag lurar ögat, den utstrålar trygghet men under den grova ytan gömmer sig något skört. Något hemlöst, övergivet. Dock har dess antal av tickande maskiner som väsnas inuti denna köttsliga varelse leder den sin egen väg för att fullfölja de små saker för att den ska överleva.

De klapprande onaturliga ljud i denna maskin som knappt har orken kvar att hålla sig själv vid liv, håller fortfarande den unga kvinnans liv i sitt ansvar, ett ansvar vilket aldrig skall försummas.

Varelsen ryter efter svar, den blickar dess revben som den så gärna krokar sina nävar i, sliter och pressar samman dem som envis maskeringstejp runt ett så nyfikhets kittlande objekt.
Knogarna bleknar, en droppe svett faller tyst på kvinnans bleka och sköra hud.
Tunn som linjen mellan dess djupa vrede och dess skrämda själ. Så oroväckande skräckslagen. Bryter det ut nu, kommer det aldrig falla tillbaka någonsin.
Den väg hon allt för många gånger sett.
Den hon allt för många gånger fruktat och besökt, stannat vid.
Fastnat i.
Fängslats i.
Rymt ifrån, men blivit släpad tillbaka för att tvinga ner den smärta hon orsakat, våldsamt nerkört i strupen.
Du ska äta upp allt du någonsin förgört. Allting du någonsin berört och krossat, som ett lövtunt vinglas, splittrat och utstrött när den mött trägolvet i ett blekt kök. Samma antal skärvor som detta glas delade ut så generöst har ditt hjärta utsöndrat när han lämnade dig.

Så pass instabil som hennes andetag då var, hennes osäkerhet över om hon skulle ta för sig av syret som omfamnade henne eller om hon skulle lämna kvar allt till någon annan sate som bara några minuter efter skulle stå på exakt samma plats hon står på.
Vänta på exakt samma minut, på exakt samma tåget som så ofta är försenat.
Som skulle ta henne där ifrån.