Du kan inte gå ut på torget och ropa ut att förintelsen aldrig ägde rum, men du kan skriva en novell eller roman där det i ett av kapitlen står att läsa om en människa som går ut på ett torg och ropar ut att förintelsen aldrig ägde rum. Sedan kan någon köpa filmrättigheterna och få en skådespelare att gestalta den där människan som går ut på ett torg och ropar ut att förintelsen aldrig ägde rum. Då kan en fyrtiofyra års flicka ropa ut på biografen en undran över vilken förintelse det är människan gapar om.
Förintelsen av skolan som brann ner?
Förintelsen av arbetsplatsen för 200 jobbare som gick i konkurs?
Förintelsen av drömmen om att Sverige skulle få spela i fotbolls-VM?

Trots detta finns det numera en lag som förbjuder alla och envar att offentligt yttra att förintelsen aldrig ägt rum. Man kan få fängelse för att förneka att den någonsin ägt rum. Men hur skall man bevisa att någon menar just den förintelsen? Förintelsen under andra världskriget kan ha varit förintelsen av Dresden eller ett antal andra städer som jämnades med marken.

Jag tror jag skall skriva en bok om detta ämne. Jag kan skriva den inifrån en fängelsecell och när boken sålt sina femtiotusen exemplar kan jag sälja rättigheterna till ett mindre nogräknat filmbolag som låter en statist spela mig och så kommer jag ut lagom till premiären på dvd. Såvitt ingen tänker sig att förinta mig och mina planer, förstås. Den förintelsen skulle man förstås inte heller kunna tänka sig att förneka. Eller?

Miljontals människor dödades, mördades och dog i striderna under andra världskriget. Miljontals människor dödades, mördades och dog i så kallad 'fredstid' efter andra världskriget och ingenting tyder på att även om vi läser och pratar, berättar om alla krig man känner till sedan till sedan tidernas begynnelse, samt alla dessa folkmord som ägt rum och som fortfarande äger rum, att vi någonsin skulle ha en tanke på att lära óss av historien.

Trots att denna historia pågår för fullt varenda dag, timme och minut runt omkring oss i form av kränkningar, misshandel, mobbing, våldtäkter, våld hemma mot barn, kvinnor samt män, rån, mord, dråp, strider och krig. Överallt och hela tiden pågår detta runt omkring oss och oavsett var vi bor. Vi känner alla någon eller till och med flera av de som drabbas av allt detta.
Vi förfasar oss för att det pågår. Men lär vi oss något av det?

Mängder med människor i hela vårt land och även i världens övriga länder är involverade i åtgärder för att arbeta preventivt med att hindra folk från att glömma. Att de är människor och att det trots allt finns kärlek och godhet här i världen. Även om det inte precis finns kärlek nog till yttrandefrihet. Men man kan ju inte få allt.

En vän till mig blev mördad av sin äkta make. Jag kommer nog aldrig att glömma henne. Vad jag själv och vad människor jag känner blivit utsatta för kommer jag heller aldrig att glömma. Inte ens vad jag gjort andra kommer jag att kunna glömma. Men istället för att 'bara' berätta för varandra vad vi aldrig får glömma kan vi alla göra någonting bra för våra medmänniskor. Man kan kalla det för att vara en vardagshjälte om man så vill. Allt som behövs är en smula engagemang och vilja att göra någonting 'bra' för vår nästa. Att nästan före dess inte har gjort något särskilt för oss spelar väl mindre roll?

Bara för att 'the reality' is for sale...
...kan man ju inte sluta bry sig. Eller?