Om allting var som det brukade och bör vara, så hade hon bett om en kyss. Men inte längre vågade hon det, han kanske skulle ha dödens smak på läpparna. Det skulle kunna vara mycket troligt. Hon undvek hans sökande ögon.
''Här väntar det ingen ögonkontakt'', tänkte hon.

- - -

På andra sidan sängen låg min sovandes man med bar överkropp. Det vita duntäcket täckte hans nederdel. Om hon tog mod till sig samlade styrka och sträckte ut handen för att röra vid hans svarta hår, skulle hon nå honom. Hon skulle kunna känna hans hud mot sina fingertoppar. Men rädslan för att han skulle vara så skör att hon skulle skapa sprickor i hans hud, var allt för stor. Fast att hon mycket väl visste att detta inte var en illision, för hennes man låg verkligen i samma säng som hon för en tusende gång, så kändes han så långt borta. Så overklig. Hon var kanske inte säker på att han verkligen fanns där.
''Vad tänker du på, Mia?''
Daniel som låg med ryggen emot henne hade tydligen märkt att hon var vaken. Han kände säkert hennes blickar i ryggen. Han gjorde inget försök till att vända sig om.
''Om jag ska gå ner och brygga lite kaffe.''
''Kan du göra det, åt oss båda?''
''Jag skriker när det är klart.''

- - -

Han kysste henne innan han gick ut för att skynda sig till jobbet. Kyssen var som den brukar vara, tömd på kärlek. Salt efter tårar han inte gråtit när hon sett på. Och läpparna var sköra, såklart.
''Daniel, min vackra lilla Daniel. Du måste släppa taget om vårat barn som rövades bort ur våran famn allt för tidigt. Du måste släppa taget.'' Hon pratade med luften, ville att hennes make skulle höra. Han skulle inte kunna höra när han var på väg till ett sjukhus, beredd för jobbet.
Mia suckade för sig själv, sökte efter numret till den där terapeuten hon fått av sin vännina Annette. Hon hittade den i sin jackficka och slog nummret som stod på lappen.
''Roger här, vad kan jag stå till tjänst med?''
På andra sidan luren var den en vuxen man som svarade med mörk röst. Han lät vänlig.
''Ja hej, jo jag har först och främst en fråga. Min man har blivit väldigt tyst och jag kan genom att bara vara i närheten av honom säga att han inte mår bra alls. Han missköter sitt jobb och vårat förhållande får verkligen sota för hans sorg. Detta hände då efter att vårat fyra åriga dotter blivit påkörd utav en lastbil. Och nu undrar jag om jag skulle kunna boka in en tid åt honom hos dig?''
''Du kan ju inte tvinga att han ska prata med mig, men visst kan du boka in en tid åt honom. Jag tar 100 kr i timmen.''
''Bra, jätte bra, trevligt att höra. Tisdagen den 24 Oktober, vilken tid som helst, har du tid då?''
Han bläddrade antagligen i en kalender för det lät konstigt på andra sidan telefonen.
''Ja det har jag, klockan halv två?''
''Det låter bra, då säger vi så, adjö på dig då. Och tack så mycket.''
''Adjö, frun.''

- - -

''Jag kan inte tro att du boka in mig hos någon jävla psykolog människa!''
Daniel skrek på Mia som satt på köksstolen och väntade på att Daniel skulle lugna ner sig. Men efter att Daniel skrikit sig hes så sade hon.
''Nu får du väl ta och ge dig, hur gammal är du egentligen? Jag vet att du inte mår bra, att du sörjer, jag sörjer med! Jag älskade våran lilla prinsessa. Vårat först födde barn. Men låt inte sorgen gå ut över vårat förhållande. Jag älskar dig.''
Han satte sig ner för att försöka lugna ner sig.
''Nu åker du till Roger som han hette, pratar med honom, betalar summan av pengar han vill ha. Och ger honom en ärlig chans. Se så, ta på dig skorna och åk.''
Han reste sig och gick till bilen. På stentrappan stod Mia och vinkade av honom.

''Snälla Roger, bli min Gud och gör honom lycklig igen,'' viskade Mia till vinden.