Mannen i rummet lät de sju signalerna som skulle ha ekat i det näst intill tomma rummet om telefonen bara hade väsnats, ringa ohörda. Telefonen ringde inte och regnet smattrade inte mot rutorna. Mannen satt inte bekvämt tillbakalutad i fåtöljen av dyrbart läder. Han lät inte en hörbar suck slippa ut ur munnen medan fötterna inte intog någon pose på en tjusig pall under dem. Man skulle ha kunnat tro, om man bara hade vetat bättre, men det visste man inte. Telefonen ringde inte tre signaler, mannen som inte var där lyfte plötsligt luren som för att svara.
–Ja, hallå?