Och du slog mig hårt, vissa blåmärken försvinner inte oavsett hur många år som går.
Ditt blod på mina händer, så ofrånkomligt och absolut så såg ditt självplågeri ut.
Jag var bara ett barn i för stora skor, och du var det misstag som fick mig att tappa tron.
Timmar av tystnad och överförd skam, medans jag i stillhet fick plåstra om din blödande arm.
Min första riktiga kärlek, ett inferno och kaos i sig, men det var okay för du höll om mig.
Men dina brutna löften och svek lärde mig att för vissa människor är kärlek endast en lek.

Och jag accepterade sanningen långt efter du lämnat mig att man får rå om sig själv innan man är beredd att ta konsekvenser för andra människors handlande.