Men nu kan ingen röra mig. Här är jag isolerad av all min önskad närhet. Jag är döende, jag är döende men inte frivilligt. Och jag som alltid velat dö. Klamrar mig fast vid livslust. Men jag kan inte hålla i mig för alltid.
''Jag vill dö! Jag vill dö!''
Sena nätters böner, hur kunde jag en gång i tiden vara så korkad? Så otroligt ung och dum.
''Jag vill leva! Jag vill leva!''
Men nu är det knappast mitt val, och det jag önskat kan jag inte önska tillbaka.
Jag ligger i sjukhus sängen vänder in och ut på mitt hjärta. Försöker att finna hur jag möjligt kunna varit så trasig att jag bad om döden, nu är jag döende. Snart har jag min jävla död. Men jag vill ju inte dö. Gud, du allsmäktige, du borde kunna höra skillnad på tomma löften och inte tomma löften när du hör dom. Helt enkelt kanske det bara är mitt öde det här. Att dö. Men jag kan då aldrig tro att man kan ha ett öde att dö, innan man ens är vuxen.
''Rädda mig, rädda mig nu.''