äntligen, en morgon att vakna till. en morgon utan himmelstäcke. man slipper ligga kvar under sitt eget.
himlen ljuser rentvättad och Novemberkappan skäms, klädsträckshängd.

det går an att öppna dörren. jag lyss och hör hur fjorden gryningsbelyst samtalar med nattmörka öar i en stilla väst. sådan vind ger lä vid vårt hus och ute kan morgonkroppen ovirvlad vakna.
rödhakar knäpper in sin dag och - vilken känsla! - drar inte trasten en riktig strof! marsklang i höstens nästanvinter.

jag blir stående ute tills jag nästan fryser. och senare skall vi skåda soluppgång och mottaga ljusbalsam till hjärnorna.
glömda blir, åtminstone idag, gångna veckors stormhuvsrockar.