När ens son blir sedd som en kallblodig mördare. Man tvivlar själv
på vad han är. Men man kan inte låta bli att hålla han i sina armar.
Jag är hans mor, aldrig att han är en mördare.

-

''Fru Andersson, din son sitter häktad anklagad för mord.''
Då slutade klockorna slå, min son kunde knappats vara skyldig.
''När kommer han ut? Han är inte skyldig! Jag känner min so..''
Mer hann jag inte säga tills den kvinnliga rösten på andra sidan
telefonen avbröt mig.
''Rättegången kommer att ske fredagen den 26 Juli. Din son bör
ha en advokat...''
Så fortsatte hon så i evigheter, berättade om allting. Att bevisen
riktade på att han var skyldig. Att han var anklagad för mord på en
liten flicka. Och så mycket mer. Poliserna var fast beslutna vid
att min son var skyldig. Och folket i våran lilla by fick snabbt reda
på att min son var häktad. När alla ser den man älskar som ett monster
och man tvivlar själv, vad ska man göra?
Jag gjorde det enda jag kunde komma på. Tog saken i egna händer.