något av allt det som jag bär
är heligt för mig

närheten till dig
gör det omöjligt att låta bli

det kanske är mitt livs lyckligaste ögonblick
en magi som vi inte förstår

något vi aldrig kan skildra
på annat sätt
än genom varandra

låt det vara så

ja herregud låt det vara så


för jag har så svårt att skratta nu
när tårarna strömmar ohejdat
och du inte förstår

var dina händer lämnade mig
när du viskade över en arm
som länge burit minnet av dig


för
av längtan till dig

gör jag sådant jag aldrig har drömt om


jag sitter i advent
tänder ljus med mina läppar
och blundar

när jag känner
hur du rör dig genom rummen
hur vi skrattar tillsammans
undrar jag om du någonsin kommer lämna mig
lika uppfylld igen

du lämnar mig förstummad
för ett ögonblick
sen återvänder du
varje gång

kastar dig över mig
sanslöst

letar febrilt
men jag håller i dig
tills du börjar skaka
och när dropparna faller tunga

viskar jag

”ändlöst”

håller om dig


och Juli är aldrig mer densamma