Han andades tungt, men visste nog inte längre själv om han ens andades. Liggandes på golvet såg han upp mot taket, det kalla golvet försökte kyla ner honom. Men han kände ingenting, inte att han hade över 40 graders feber. Han visste att han höll på att dö.
''Är det såhär döden känns, skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan'', tänkte han för sig själv.
Men endå var det någonting där inne som skrek efter hjälp när hans hjärta högg till, när han hörde att ytterdörren på undervåningen öppnades och stängdes. Ville han skrika efter hjälp, inte än ville han dö. Allting började bli suddigt, rummet snurrade och hade han haft någonting kvar i magen skulle ha kräkas upp det just nu. Sista han hör är sitt egna namn ropas utav en förskräckt röst som tillhörde hans mor.
''Låt mig inte dö, inte än mamma, jag vill inte dö.''