Snyftande försökte jag att få fram hans namn. Men tårarna överrumplade mig och jag lag på i örat på honom. Mina fingrar skrev på min mobil ett sms till han snabbt.
''Förlåt, kan du komma det har hänt något förfärligt!''
Han skrev snabbt ja och jag visste att snart skulle min trygghet vara hos mig igen.

*

''Vad har hänt? Älskling varför gråter du så?'' Jag kastade mig i den vackra pojken som var min i all evighet och grät ut i hans trygga famn. Mitt hjärta var brustet i bröstkorgen men för stunden kändes det som att han plåstrade om det. Jag lugnade mig när vi suttit oss i soffan och jag fick äntligen tillbaks min röst.
''Mina föräldrar, dom är döda... Dom har blivit mördade utav den där galningen som mördat tre barns föräldrar! Hängda och ..'' Jag orkade inte tänka på resten, tårarna sprutade igen. Andreas sade ingenting, han blev stumm. Jag var inte ens säker på att han andades längre.
''Jag ska döda det monstret, jag hatar den som gjorde det! Jag har ingen familj längre, jag är alldeles ensam! Jag hatar den jäveln, hatar hatar hatar.'' Sade jag med hatet i halsen.

*

Emilia hade ringt mig men inte sagt ett ljud, hon hade bara snyftat och lagt på i örat på mig. Hon sms:ade åt mig att komma. Sedan fick jag en gråtande flicka i min famn att trösta.
Hon samlade styrka och lugnade ner sig för att säga det värsta jag hört. Hennes föräldrar hade blivit mördade, och hon hatade den som hade gjort det. Jag hade aldrig träffat hennes föräldrar förut, men nu visste jag att det var hennes föräldrar mina senaste offer var. Och hon hatade hatade hatade mig.
''Jag ska leta upp den jäveln och mörda psykopaten!''
Hennes ord rev i mig, Emilia var den första jag någonsin vågat älska. Och jag hade mördat hennes föräldrar. Jag glömde bort hur jag brukar göra för att andas. Hon hatade mig.