Sanningen är att även om jag har tagit steget att börja lita på människor och kanske med tiden låta någon komma riktigt nära. Så har jag aldrig någonsin trots dom här månaderna vaknat med något annat ansikte än ditt på morgonen. Och jag har inte tänkt någon annan tanke än,
''undra om han älskar mig än?'' När jag vaknat i min allt för stora säng. Det är även sant att ett dussintals duntäcken inte håller kylan ute. För saknaden utan dig är kylan, och den är psykisk. Men räcker för att frysa ner mig totalt. Därför går jag med munkjacka vars armar är uppkavlade mitt på vintern, det skulle bara se lite mer uppfostrat ut med vinterjacka. Men kylan skulle vara lika kall endå. Jag är inte rädd för att dö, den sortens rädsla biter inte på mig. Men när det gäller rädslan för att förlora någon närstående. Då kan jag helt enkelt skita ner mig totalt. Jag vill inte förlora någon igen. Så jag målar mina väggar med minnen för att .. inte tappa dig.