- Tror du på kärleken? Hennes slitna blonda lockar lekte med vinden när hon frågade mig.
- Varför skulle jag inte tro på den?
- Man kan ju inte se kärleken .. hur vet man att det man känner faktiskt är kärlek?
Hennes fråga överrumplade mig, svaret hade jag på tungan jag var redan säker på vad jag skulle säga. Men endå tog jag mig tid till att fundera på hur man faktiskt vet vad kärlek är.
- Man vet det bara. Svarade jag tillslut, jag hade mer att säga men hennes frågor hade sätt min hjärna i bruk.
- När du hör ordet kärlek, vad tänker du på då?
Emilia. Jag rodnade och vek undan ifrån hennes blåa ögon, mina gröna ögon stirrade på dom fyra lediga gungorna som vi inte använde. Vinden fick dom att röra på sig, eller så kanske satt Amor och hans tre änglar där och kollade på oss. För det var kärlek i luften. Tungan knöt sig, jag vågade inte svara sanningen. Att jag tänkte på henne, när man nämde ordet kärlek.
- Jag tänker väl på vårkvällar med någon att hålla i när man går i skogen med solen som skiner igenom sprickorna av trädens grenar.
Hon log.
- Säg mig Emilia, vad tänker du på?
- Dig.

***

Det var inte länge sedan hennes bäckar innanför ögonen rann över, inte länge sedan vi delade våran första kyss. Inte länge sedan vi blev varandras, vi blev vi. Men nu ska allting snart få ett slut, det känns som att jag kännt Emilia i hela mitt liv. Men hon ska inte ens få växa upp och bli vuxen. Våran kärlek ska inte ens få en chans att få bli förevig, resten av våra liv. Våran kärlek är speciell det vet vi båda, vi är annorlunda och därför ska världen förstöra oss. Därför är Emilia cancersjuk.