Jag försöker åter
sätta ord till dig

finna lugnet i tankar

som vatten böljar
kring uddar av stränder
som rasar samman
i strömmar

allt som virvlar undan

ifrån och förbi

närmare intill
än villande
än ofrånkomlig

såsom särskild
i en bränning

där förblir jag
fångad

somom förundrad
intill rörelser
inuti

betvingar mig


som du




någonstans börjar vi
om

allt det där
du rör vid

när du verkligen lyssnar
förvånad
till sanningens röst

när vi håller andan

tillsammans
tänjer gränsländer

skrattande suddar ut
alla skillnader
vi försökt samla

äntligen vågar
tillåter

oss

andas
i varandras närvaro



aldrig mer undvikande
närheten
som bjuder oss

ständigt närmare


självklarheten
mellan dig och mig

den stod så - tydlig
aldrig oemotsagd
aldrig efterfrågad

vår iver



men än i dag...

får tystnaden ge vika
för de här orden
känner ingen tid


bara fyllnaden
i att återkomma

till dig

viskar jag...

äntligen



alla de ord du värnar om

somom de var dina egna
somom du fått dem av mig
somom du kan urskilja

vilkaordsomhelst

säga att

"Tiden betyder ingenting...
det är tomrummet du efterlämnar
var gång jag försöker gå ifrån dig
och jag brinner...

för här, älskling

med dig
andas jag


äntligen"