Sentiment på Nyårsnatten



De är så stora nu.

Så  långa.

Barna.

Jag stod i snöyran vid Brunnsparken och väntade på 99:ans buss.

Då stod två av de där barna snett framför mig.

En flicka och en pojke.

Tillsammans var de minst fyra meter långa, jag lovar.

När jag själv var som längst var jag ynkliga etthundrasjuttiotre centimeter.

I passet, vill säja.

I verkligheten var jag nog katten aldrig mer än etthundrasjuttioen centimeter, plus någon udda milimeter.


Men det är klart.

De äter bättre nu, de små rackarna.

GI-kost, Omega 3 och andra nyttigheter.



Sådant fanns ju inte när jag var barn.

Då var det fiskpudding som gällde.

Och korvkaka.

Och den där äckliga, gråaktiga röran som di kallade pölsa.

Fick man kött en dag var de segt som gammalt läder.

Och mjölken kunde surna redan på vägen från mejeriet.



Men vi hade skoj på vår tid!

På bigrafen Carolus kostade matinéfilmerna bara femtifem öre.

En Sportkola från Kanold fick man för en tioöring och sög man på den räckte den i en halv Tarzanfilm med Johnny Weissmüller.

Sålde man femtio kvällstidningar på andraklasresturangen Pustervik - eller Röva som den kallades - hade man drickspengar som räckte till röka en hel vecka.

Nu är man snart  nere i hundrasextiåtta centimeter.

Och midjemåttet ligger inte långt efter.

På nyårsnatten är man hemma, med frugan och en liten flaska champagne samt åttio gram amerikansk löjrom som kostar ungefär lika mycket som en hyfsad kamgarnskostym på nittonhundrafemtiotalet. 

Det är inte vår tid längre, tänker jag ibland.

Det är de ungas tid nu.

De stora barnas.

De långas tid.

De som ibland ställer sig upp i bussen och frågar "Vill du sitta, gubbe?"

Hoppas att de får ett gott liv, de där unga jättarna.

För det fick jag!