Olyckan satt på marknaden och utbjöd sina tjänster:

"Kom fram och köp en tragedi till rabatterat pris!"

Knappt synlig bakom marknadsståndet, alldeles till vänster,

satt Lyckan tyst och log i mjugg, på Monalisavis.

Bland kunderna, en liten tös i torftigt sydda kläder

gick fram till lyckoståndet med ett småmynt i sin hand.

En tös som du kan finna i alla världens städer.

Ett barn som blott hört sagor om ett sällsamt Lyckoland.

"Vad kostar det att köpa sig en liten smula lycka"

sa flickan blygt och räckte fram sin slitna gamla slant.

Men Lyckan svarade: "Låt gåvan någon annan smycka

ty lyckan kan ej köpas, vännen, det är faktiskt sant."

Den lilla skänkte bort det gamla myntet till en gumma

vars ansikte sken upp i ett befriat leende.

"Tänk att det ännu finns en kärlek som kan mig förstumma,

ett barn som skapar lycka med så fint beteende."

Och flickan själv blev lycklig sen, i alla sina dagar!

Ty hennes gärning skönjdes av en karl som gick förbi.

Nu lever hon i lyx och får allting som hon behagar

Och vad den mannen får tillbaka undrar säkert ni.

Platt intet, hon gör ingenting för att den man behaga

som lyfte henne upp från rännstenen till rikedom.

En lögn som blott ursäktas av att detta är en saga

och redan första kvällen tog han hennes jungfrudom.

Och Olyckan fick vatten på sin kvarn med kommentaren

att Lyckan fåfängt sökte efter pengar i sin börs.

Själv tog hon sina slantar med och satte sig i baren

och drack sig till en väntad och välförtjänt konkurs.

Med dessa rader hoppas jag få läsaren att medge

att det finns sinnestämningar som blott är till förfång

och bland de allra uslaste som finns är Skadeglädje.

En sanning som kan sägas gång på gång på gång på gång!