Han ser chockerad ut. Inga muskler utan tunn och blek hud blond kort hår. Han håller händerna för näsan.
''Förlåt.'' Jag mummlar ordet. Reser mig och torkar bort blodet ifrån min panna. Det är inte mitt blod, det kommer ifrån den lilla pojken i kanske samma ålder som mig, han blöder näsblod.
''Förlåt.'' Jag mummlar ordet igen.
Han skackar och ser fortfarande chockad ut, trots att regnet vräker ned så skiljer jag hans tårar ifrån regndropparna.
''Du grabben, gjorde jag dig mycket illa?'' Jag viskar det. Vill egentligen inte veta bara springa och bli omplåstrad av någon.
Han skakar på huvudet och tar bort händerna. Hela näsan är täckt av blod.
''Bor du nära? Låt mig följa med, hjälpa dig..''
''Nej det är lungt, tack, jag är bara lite känslig.. Förlåt..'' Han är grå bakom masken och jag känner honom inte. Jag börjar gå därifrån. Johannes händer är inte lika smuttsiga längre, men jag hittar inte tillbaks till hans lägenhet på främmande gator. Jag ser upp mot himmelen.
Det har slutat att regna.


*


Knytnäven slår hårt emot magen trycker på den stora bullen och Spaggetti och Köttfärssås åker upp. Jag slår igen, trycker hårdare och försöker andas normalt men jag får panik när det inte kommer upp mer. Det gör ont att finnas i verkligheten. Vill fastna i spyorna vill bara spy, när jag koncentrerar mig på att få ut vad som kommit in. Tänker jag inte på att jag är fängeslad. Jag tänker inte på att jag lever. Jag lever inte när jag spyr och slår, skär och kastar mig mot väggar. Emil upphör jag blir bara en svart gestalt som folk kan se, men inte röra. Dom får inte röra mig med deras smuttsiga händer. Inte slita av mina kläder, se mina hemligheter. Se min sanning. Min ensamhet är min och dom får inte ha någonting med den att göra. Jag slår knytnäven mot hjärtat. Håller kvar handen där.
Slår det fortfarande?
Ja, det slår fortfarande.


*

Johannes är sjuk är vad vikarien säger. Han sade hej och presenterade sig som Johan när jag kom in i klassrummet, först som vanligt. Han småpratade lite med mig. Sade att han gillar hundar, är 30 år och har en fru som är gravid i åttonde månaden.
''Grattis.''
Han tackade och såg drömmande ut i fönstret.
Klassrummet fylldes och han ställde sig upp och välkomnade alla. Presenterade sig och fick oss alla att säga våra namn.
''Nathan.'' Jag såg ned i träbordet, en välbekant röst var det. Men vi hade ingen Nathan i våran klass.
''Juste ja den nya killen fick jag höra ja!'' Johan log stort. Jag vände mig bakåt och såg längst bak i klassrummet det var samma kille jag sprungit in i. Han ser rädd ut, för alla blickar, han har plåster på näsan. Han ser mig. Jag ser honom. Och vi båda är bleka i solljuset.
Det är en pojke i hans ljusblåa ögon, en pojke som böjer sig över toalett stolen.
Pojken är likadan som jag.


*


''Säg mig äter du ordentligt? Du har magrat och ser blek ut. Du är trött på lektionerna och inte lika koncentrerad längre. Hur är det fatt, Emil?'' Min NO lärare Ewa slår mig i ansiktet med hennes stinkande andedräkt. Det luktar kaviar med kaffe. Du är falsk du är en idiotisk gammal kärring och du ska lämna mig ifred. Hon har lika många rynkor som Mamma alkoholist. Jag vill inte vara i närheten av henne. Hon stoppar handen på min hand. Släpp mig, spika inte fast min skugga hos dig. Jag ler. Ett leende är allt som behövs för att måla över svarta hemligheter. Drar sedan undan handen och väntar på att det ska ringa in. Men Ewa envisas. Hon söker mina ögon och mina händer. Hon vill prata, hon vill bara väl. Men hemma ligger det oätna kaviar mackor mamma alkoholist senare ska äta, kaffebryggaren bryggar kaffe. Det hela blir en andedräckt bara döden kan ha. Hon är falsk, hon är inte verklig, hon får inte röra mig. Men hon rör mig. Fortsätter att prata jag hör ingenting. Hon smeker min kind. Hennes hand som är 45 år rör sig nedåt. Hon ser att jag är svag. Hon kysser mig lätt på läpparna. Jag håller tillbaks mitt gråt. Jag kan inte röra mig. Hon är en bläckfisk hon rör mig överallt hon är där och här. Under mitt skin hon låter sina larver bita sig in som bryter ned mina försvar. Jag gråter. Men hon fortsätter. Hon ser att jag är svag. Jag rör mig inte. Hon är lärare, hon bestämmer.
Ewa bläckfisk släpper sitt grepp om mig när klockan ringer in. Jag är dränkt i smuttsen.
Bläckfisken ser inte åt mitt håll under lektionen.
Eller så är det bara jag som slutar att se upp ifrån bänken.


*


Han skrattar åt den lilla pojken som försöker nudda himmelen med sina händer.
''Min son, vad gör du?''
''Jag försöker nå himmelen, men varför kan jag inte nå den?''
''Du är för liten gubben, men sen kommer du att nå den.''
Han bar upp mig på sina axlar. Jag kom 1 och 82 centimeter närmre himmelen den dagen.
Jag kom stjärnstopp nära min pappa den dagen. Men idag kan jag inte nå honom.
Och Ewa bläckfisk andedräkt är fortfarande på mig.
Sitter där som en djävuls stämpel.