Jag sitter på broräcket och snön smälter under min bakdel. Under mina dinglande fötter finns det ett tågräls men jag kan knappt se det i mörkret. Klockan måste vara runt två på morgonen och det kommer inget tåg förrän vid fem, vägen bakom mig är öde och allting är bara tyst. Ewa bläckfisk kollar mig i ryggen jag vet att hon gör det. Mamma skickar vindputsar hemifrån med rödsprängda ögon, som att hon vill att jag vacklar till och ramlar ned. Jag drar upp dragkedjan till mitt hjärta för det skälver där inne, det är fruset och jag lutar mig lite längre ut för att se lite mer av tågrälsen. Men mörkret är för tätt än.
Jag hoppar av broräcket och går hem igen.

*

Johannes alltid-lägga-sig-i är tillbaks i skolan efter en vecka. Men endast för att berätta att det här är hans sista dag på den här skolan. Han tittar inte på mig inte en enda gång under lektionen han ser inte ens min hand uppe i luften. Jag stannar kvar när alla springer ut på rast. Min strupe är tjock och jag kan inte riktigt få ut några ord. Han ser mig inte nu heller.
''Johannes.''
Han hör mig inte, han som brukade höra mitt hjärta slå i min bröstkorg för han.
Jag finns kanske inte i hans hjärta längre.

*

Café Fjäril har stängt igen för alltid står det på en skylt på deras framdörr. Sedan jag var tolv har café Fjäril funnits, jag brukade vara där med en vän jag hade då. Jag tog aldrig någon bakelse jag drack alltid bara te, Erik som han hette tog alltid någonting med choklad. Han gillade choklad och jag gillade honom. Han var min vän. Jag bruka gå till café Fjäril även efter att han flyttade härifrån jag brukade sitta i ett hörn med mitt te, låta det svalna och aldrig dricka upp det efter att han försvann. Personalen glömmer säkert bort mig tillslut, men café Fjäril är min och Eriks plats.
Café Fjäril känndes som mitt hem, efter det var jag hemlös.
Och ingen som brukade bry sig, bryr sig nu.